Det är fint när man numer är två i detta hushåll som springer ( ej, June. Hon ligger mest och sprattlar och ålar). All logistik runt om blir så mycket smidigare. I går kväll sprang jag ett kort återhämtningspass på ca 4 km i 5:48 tempo. Väl hemma beger sig H ut på löptur och jag fixar maten. När H är hemma äts det middag. Kilometertider och sträckningar av löpturerna avhandlas som middagssamtal. Det fina i det hela är att nästa gång är det jag som i lugn och ro kan springa och sedan komma hem till färdig middag.

Det är så bra att dela intresse för något som ibland kan ta upp mycket av ens tid och tankeverksamhet. Som bonus får man trevligt sällskap till tävlingslopp och kanske får man också göra sin beskärda del av publikinsats framöver. Under Tjejmilen var det tanken på H och lilla June vid Radiohuset som gjorde att kilometrarna gick lättare än vad jag trott.  Väl vid radiohuset gav detta en sådan energi att sista biten kändes som piece of cake.

Om man vill se mig när man är som snyggast efter ett lopp (högröd i ansiktet och hyfsat svettig) och Cecilia som sval åskådare så finns vi på en liten film om Tjejmilen här på Runners World.

Det känns riktigt bra så här någon dag efteråt. Jag är helt klart sugen på att springa ett lopp igen. I filmen nämner jag Hässelbyloppet, men ganska efter det så insåg jag att det är bara några timmar efter att jag landar i Stockholm efter en träningsvecka i Portugal. Men jag dyker säkert upp som åskådare där. Ska också ta mig en funderare på vilket annat trevligt lopp jag kan tänkas springa i höst. Något förslag?

Jag måste erkänna att jag var nervös inför gårdagens lopp. Jag hade inför detta ännu inte sprungit en hel sammanlagd mil på över ett år (sedan jag blev gravid). Jag har sprungit runt 5 km ett par gånger i sommar. Men eftersom jag sprungit många mil förr så vet jag ju att man i alla fall inte dör av att kliva utanför sin bekvämlighteszon och ta i lite mer/springa lite längre.

Jag siktade på att ta mig runt på ungefär 60 minuter och startade i startgrupp 3, 55-59 minuter. Det var tydligen den populäraste startgruppen och det var vansinnigt trångt. De första 5 km handlade enbart om att trängas och stundtals fick man gå. Så ganska snabbt insåg jag att några 60 minuter kommer det inte att landa på. Mardrömskilometer 2 tog hela 7:31 minuter!

Jag kände mig väldigt pigg och efter 5 km släppte den värsta trängseln och man kunde börja springa på lite bättre. Så de först 5 km tog 33:29 och de sista fem 30:10 vilket ger en sluttid på 1:03:39. Alla sista 5 km utom den 8:e (där man trängs på Djurgårdsbron) gick på runt 5:50. Den här sluttiden är nästan en kvart sämre än mitt PB, å andra sidan har jag inte sprungit en hel mil på över ett år, jag har varit stor som en flodhäst hela vintern samt fött barn. Jag är med andra ord helt nöjd med denna insats. Det har också så här dagen efter gett mig en rejäl träningsvärk och mersmak för löpning igen. Nästa stora grej får bli min vecka i Monte Gordo i oktober, då ska det springas ordentligt. Fram tills dess, bålstyrka, bålstyrka, bålstyrka och några löppass.

I morgon är det tjejmilen och jag försöker minnas vad man ska tänka på inför ett lopp. Det var ju ett tag sedan jag sprang något sådant. Äta ordentlig frukost, välja rätt kläder, vara i god tid till starten, välja rätt startgrupp.

Det ska bli mycket spännande att se hur det går i morgon. Jag har ju som jag tidigare skrivit aldrig sprungit så lite inför ett lopp som i år. Men runt ska jag. Tiden är mindre viktig, men mitt mål är att springa tillräckligt sakta för att inte behöva vila eller gå och tillräckligt snabbt för att det ändå ska kännas som en liten utmaning. Om du ska springa Tjejmilen, vad har du för mål? Om du inte ska springa, du kommer väl och hejjar på alla oss som tar oss banan runt?

Lycka till i morgon!

På söndag åker jag till Stockholm för att heja på Malin när hon springer Tjejmilen, hennes första lopp efter graviditet och förlossning. June har hunnit bli fem månader, och visst verkar det som om det kan bli en hel del bebisar i spåret framöver - lite här och där växer magarna till sig har vi kunnat läsa

2008, första året vi sprang Tjejmilen, gjorde vi det båda två. I fjol hejade Malin på mig, så det blir ju snygg symmetri av det hela att jag står bredvid och hejar i år. Jag ställer mig i backen upp förbi Radiohuset, alltså på Oxenstiernsgatan, och tänker få syn på fler än Malin: Löpning & Livet-Andréa, Mialena, Coyntha, Jossan och min arbetskamrat Linda som precis har börjat med löpning tillsammans med sin dotter Saga. De har snabbt jobbat sig fram mot milen! Någon mer som jag ska hålla utkik efter?

Förutom Linda är ju alla som jag har räknat upp erfarna löpare som har ställt upp i många lopp, men här Linda (och till dig som kanske också ska springa ett millopp för första gången) kommer Malins och mina tips. Lycka till på söndag!!!

 1. Gå till din startfålla i god tid. Det blir snabbt fullt i startfållorna och det sista man vill är att starta en mil med att vara stressad för att man kom för sent eller för att man inte fick plats i den startgrupp man hade tänkt sig.
2. Ställ dig i rätt startfålla. Tror du att du gör milen på en timme - ställ dig i den startfållan. Då är det troligare att du går ut i rätt tempo och du skapar inte irritation för de löpare som är mycket snabbare än du.
3. Unna dig att dricka vid några av vätskekontrollerna. Du tappar inte mycket tid, och skulle det vara varmt och soligt på söndag kan du behöva lite vätska.
4. Få en energi av alla de som hejar på längs med banan. Tänk att de står där just för din skull! Sug i dig av hejaropen och inse att du är precis så bra som publiken säger! Inte minst på upploppet kan du få extra kraft av alla som tjoar och applåderar.
5. Skaffa en löparkompis under loppet. Försök hitta någon som springer lika fort som du och häng på. När det känns lite tyngre har du draghjälp av denna personen. Säkert är det någon som tar rygg på dig på samma sätt. Du tar hjälp av någon och någon tar hjälp av dig.
6. Känns det tungt mot slutet? Ge inte upp, utan tänk “jag är ju i mål om så och så många minuter - klart jag klarar av att känna mig slut den lilla stunden som det faktiskt rör sig om”.

Lycka till på söndag! Kom till MittVal´s bod efter loppet, så ses vi där!

Inför vår första gemensamma Tjejmil

Alldeles snart är det Tjejmilen och det känns lite jobbigt i år. Jag har inte alls hunnit springa så mycket som jag borde för att milen ska kännas bekväm. Jag har visserligen den sista tiden hittat fler fina rundor i närområdet och jag kan springa hyfsat länge utan att behöva vila eller gå.

I år finns det noll självsäkerhet inför denna mil. Men jag väljer att tänka att det stärker. Tänk alla gånger man stått på startlinjen och känt sig så enormt självsäker samtidigt som man skrävlar runt om att man inte alls tror att det kommer gå bra. Sen när milen är gjort så har det gått alldeles galant och kanske med ett nytt pers. Det är då man inte tänker på dem som står där för första gången, som knappt sprungit en tävlingsmil, som kanske fått en utmaning, som varit skadade en hel säsong, kanske sprungit lite för lite innan loppet. Det är de som som verkligen gör en prestation som erövrar något nytt. I år tillhör jag dem. Jag hoppas det gör mig lite mer ödmjuk i min framtida löpning.

Ni har väl inte missat att Tjejmilen tillsammans med Mitt Val har en egen sida på Facebook? Där kan du lägga in din träning i träningsdagboken, kommentera andras träning och bara småsnacka inför loppet.  Varje vecka kan man också se en topplista för vilka som sprungit längst under veckan. Om man är ute efter träningsråd eller kostråd så finn det där också. Kanske ses vi även på den sidan?

Nu närmar sig Tjejmilen med stormsteg och äntligen har löpningen börjat visa sig från sin ljusa sida. Vi snackar inte om några drömtider per kilometer men känslan av att kunna springa ordentligt har verkligen infunnit sig. Ska bli både roligt och spännande att ställa sig i en startfålla igen och susa förbi kilometermarkeringarna.

Häromdagen sprangs det en backig 6 km-slinga i makliga 6:06 tempo. Denna skall springas idag igen och förhoppningsvis kan tempot dras upp lite grann.

Inte vet jag hur många gånger jag har börjat att lyssna på Sommar i P1 i år - och tröttnat efter en stund. Sommarprataren och jag fick aldrig ihop det med varandra. Så igår, sista chansen, med Niklas Rådström. Inte ett ord ville jag missa, så jag lyssnade på nytt i kväll. Efter 31 km på på meridan.