På bilden ser ni min just nu bäste vän, foglossningsbältet. Ett ca 1 dm brett elastiskt band som läggs omlott på höfterna två varv och fästes med kardborreband. Så fort det åker på så känner man på en gång hur det dra ihop höfterna och foglossningen dämpas. Det gör riktigt ont när jag inte har det och jag märker skillnad så fort jag sätter på mig det. Det lite nyckfulla med foglossning är att det kan komma och gå, så helt plötsligt en dag känns det jättebra och så slarvar man lite med det ganska osnygga bältet, och vips så är smärtan där.

Nackdelen med bältet är som sagt att det inte är så snyggt att det hamnar på någon våraccessoarlista.  (Tänk er en omvänd korsett, dra i hop ett skärp 3-4 hål för myckert strax under midjan, smala höfter och bredare midja). Eftersom det drar i hop höfterna så hårt blir man också ganska så orörlig när det kommer till att böja sig ner eller fälla kroppen framåt (som en fällkniv).  Så därför gör jag varje dag mental note to self om attt sätta på mig skorna innan bältet är på.

Nu går det inte att ta miste på att det börjar närma sig, hips don´t lie.

Utan tvivel är det väl så att det inte har cyklats så mycket den senaste tiden. Inte sprungits heller, för knät ska ju få vila från just de rörelser som löpningen utsätter det för.

Men styrka har jag tränat, för plogbilen kom inte fram. Vägen framför fyra hus på två personer. Rätt mycket rygg i det passet.

I februarinumret av Runner´s World kan ni läsa en krönika av mig och Cecilia. Vi kommer framöver att skriva där om vår träning under året. Cecilia kommer ju såklart att fokusera på sin träning inför Berlin marathon och jag kommer att fokusera på att komma tillbaka i hyfsad löpform och milen som minst.

Idag träffades jag och Cecilia för att fotas till tidningen och det var minst sagt kallt. Så om ni håller utkik i kommande nummer så finns bilderna från ett tokkallt Stockholm att beskåda. Ni kan se lite småsuddiga amatörbilder i detta inlägg. Ni kan också se den proffsiga fotografen i bild, Luca Mara (kolla gärna in hans sida om ni vill se snygga cykelbilder) Vilket tålamod han haft med oss de senaste två åren som han har fotograferat oss.

Nu har skröpligheten även börjat göra sig påmind i denna gravida kropp. Foglossningen gör sitt och för tillfället är promenader längre än till bussen etc. ett minne blott. Men jag är ändå fantastiskt glad över att det tog 33 veckor innan det blev så. Nu kan ju foglossning och andra graviditetskrämpor slå lite random, men jag intalar mig ändå att det tagit längre tid för dem att dyka upp hos mig för att jag hade ett bra utgångsläge.

Alla dessa timmar och kronor som spenderats hos en kiropraktor som ständigt påmint mig om att bålstyrka är a och o för en stark kropp i övrigt verkar ha lönat sig. Men som sagt, nu vill inte fogarna hålla i hop ordentligt längre (något som jag hoppas få nytta av om sisådär 7 veckor). Det är ju inte heller inte för inte som ca 80 % av alla gravida också får delade magmuskler, så ni kan ju gissa hur stabil man känner sig i bål och höft just nu.

Men man kan ju alltid prata träning! Så häromdagen var jag hos funrun och fikade samt pratade träning så herregud vad peppad jag kände mig efteråt. Vi fastnade lite vid backträning och kom fram till att min närmsta mördarbacke (1 km lång), var en av hennes närmre där hon bodde förut. Men vi får nog hålla den lite hemlig så det inte blir backlöparturism där.

I dagens SvD kan du läsa ett reportage om Bloggjoggare, skrivet av Petra Månström som som bloggar om sin maratonträning i samma tidning.

Ibland undrar jag om den tid som min fysiska träning får ta i anspråk riskerar att naggas i kanten av den tid som jag ibland ägnar åt att läsa om träning; hur man tränar, vad man tränar och andras träning. När den läsningen är som bäst ger den inspiration, tips och beslutsamhet och då är det enbart positivt. Flera personer har jag också träffat i andra sammanhang än på deras bloggar och det har alltid inneburit trevliga, givande möten. Men slötiden, när jag bara hamnar vid min dator, den klarar jag mig egentligen bäst utan.

Träningstid får just nu inte stavas löpning. Den lilla inflammerade slemsäcken i knät ska först ge med sig, men skidåkning har kiropraktorn godkänt. Konsten att vara en löpare utan att skada sig - hur klarar man den? Styrketräning behöver jag plussa på med. Hur har ni andra klarat era allt längre distanser utan att det har orsakat skador i era kroppar?

Jag tror faktiskt att det är så. Små mål, små planer - men likväl plan. Förmågan att planera och genomföra enligt planerna ökar våra chanser att lyckas. Tvärtom - ingen plan, lite slumpartade aktiviteter. Ja visst kan det gå vägen, men hur långt kommer vi?

Min plan för mitt första maraton har redan börjat, men den ska gå in i en ny fas i nästa vecka. Då ska jag få den första omgången träningsråd av en kunnig person  utifrån mina förutsättningar att träna inför ett så långt lopp som ett maraton ändå är. Först tyckte jag att en mil var långt, sedan var en halvmara långt och nu är det alltså maran som är lång…   än så länge

Strax före jul gjorde jag en volt i halkan, landade på höger arm/axel/höft. Det gjorde jäkligt ont! Smärtan gav med sig dag för dag, men inte helt och hållet. Ta på och av tröjor/jackor har gjort ont. Lägga i backen när man kör bil, inte helt enkelt. Skotta snö, aj, aj, aj. Sova på höger sida går inget vidare. När jag har sprungit har det efter 6,7, 8 km börjat värka i höger knä, men inte som när man är drabbad av det berömda löparknät (och jag har heller inte ökat mängd eller så). I dag har jag därför varit hos kiropraktor-Björn och blivit undersökt och behandlad. Kort sammanfattat var det inte mycket i kroppen som var som det skulle. Stretching, styrka, lite mjuk och fin skidåkning - men ingen löpning den  närmaste veckan.

Första tanken var förstås att det är jäkligt dålig timing - vara snudd på invalid när man ska göra upp en planering för sitt livs hittills största kraftprov! Nu ser jag det faktiskt som en möjlighet: Det där fallet avslöjar svaga punkter i min kropp som behöver stärkas. Tack för att jag fick en kraftig påminnelse om det i så god tid att jag hinner göra något åt det på ett vettigt sätt.

Så där för: I min plan ska det inte ensidigt löptränas. Det ska tränas styrka och smidighet också. På vilket sätt återkommer jag med om en vecka och hoppas att fler kan ha nytta av träningsråden som  jag kommer att få.

ps: På bilden ser du toppen av…    ja, vadå?

Jag har fått erbjudande via en kollegas bekant att köpa en begagnad joggingvagn och jag går nu och funderar på detta. Är det någon som haft det eller provat att springa med en sådan? Vad tycker ni? Är det en bra investering? Alla tips och tankar emottages tacksamt.

Jag gick på Socialhögskolan i Göteborg. Anledningen till att jag började där var att det var höst när jag tittade på utbildningar och Journalisthögskolan som var mitt förstahandsval inte hade någon intagning till vårterminen. Vänta ett halvår på att få komma igång - ett sånt tålamod var jag inte i närheten av som tjugoåring. Ett minst sagt hafsigt val.

På Socialhögskolan gick en hel del av första generationen kvinnor som hade läst in gymnasiet på KomVux. I min klass gick Inger. Hon hade blivit mamma tidigt, sedan hårfrisörska, sedan blev det alltså KomVux och nu skulle hon bli socionom. Inger var med råge äldst bland oss, en jättegammal 38-åring, det vill säga jäkligt mycket yngre än vad jag själv är nu.

Inger gillade att tentaläsa tillsammans med mig, för jag tvivlade aldrig en sekund på om jag eller någon annan skulle klara en tenta. Men det gjorde Inger. Hon utgick ifrån att hon skulle bli underkänd. För mig handlade det mer om hur mycket tid man behövde lägga ner för att komma i mål, det vill säga slippa se ett IG efter sitt namn på anslagstavlan där tentalistorna sattes upp. Civilrätten - läsa igenom, kolla upp; ok. Statistiken - plugga, plugga, plugga, öva, öva, öva; rätt mycket större insats för att nå ett ok. Samma formel funkade på alla, enligt mitt sätt att se på studierna. Vissa saker var jag bättre på, andra sämre. Insatsen kom därmed att se lite olika ut från kurs till kurs. Men klara tentan? Självklart. Det gjorde alla. Min övertygelse räckte för att Inger också skulle klara sig, bara vi körde tillräckligt med tentapluggtid ihop.

Ett hopp fram i tiden, byte av ämne. Bort med 80-tal och Sopis, in med nutid och löpning. För några månader sedan tillbringade jag en kväll tillsammans med några andra löpare, alla med betydligt fler mil i benen än jag. Jag berättade att jag ville springa ett maratonlopp, men att jag kände mig osäker på om jag skulle klara så många kilometer. Då tittade en av de andra på mig och sa: Det är väl klart att du gör.

Om hon hade sagt “Det är väl klart att du gör” på det där ”Alla kan”-ytliga/glättiga sättet utan att ha en aning om någonting hade jag känt mig missförstådd, kanske också arg. Bortviftad, liksom. Men det sas inte på det sättet. Det sas med den där övertygelsen som jag känner igen från tentaläsningen med Inger. Klart att du fixar tentan Inger!

När det här med löpning och maraton och springa längre än så dök upp bland personer i min omgivning var det helt sant, självklart och odiskutabelt att det inte var något som jag skulle vara kapabel till. Vid den tidpunkten bestod mitt livs samlade satsning inom idrotten av: skolgympan, två timmar i en squashhall, några rundor i löpardojor runt ett trekilometersspår (så fort som möjligt så att det vidriga snabbt skulle ta slut) samt fyra fem halvhjärtade försök att komma igång på Friskis & Svettis i augusti och januari. Och så har jag faktiskt ridit, men prestationer 30 år tillbaka i tiden kan man väl knappast falla tillbaka på.

Så kort tänkte jag. Jag kunde inte för jag kunde inte för jag var en sån som inte kunde. Inget sjävförtroende, och ärligt, inte världens talang (men det är mindre viktigt). Andra var sådana som kunde. Att de allra flesta av dem hade tränat hårt och tålmodigt för att kunna, det var fakta som jag inte ens nosade på.

Nu tränar jag inför mitt första maraton med samma taktik som jag använde när jag tentaläste: Klart jag kommer i mål om jag tränar tillräckligt för det. Sedan kan det alltid hända saker, men det är liksom en annan historia.

Monte Gordo - snart där igen.

l

Förra året följde DN i sin söndagsbilaga en tjej som skulle komma i form och i år verkar det vara dags för en man. I artiklarna nämns flera intressanta saker. Bl.a :

• Det gör inte så stor skillnad för hälsan att tränar hyfsat ofta om man ändå har ett stillasittande jobb.
• Även om man är smal kan man ha dåliga nivåer av blodfetter.
• Till synes normalviktiga personer är enligt BMI överviktiga.

Det mesta verkar kunna lösa med mer dagliga motion som promenader till och från jobb, bättre matvanor (något som även min och Cecilias kostgenomgång visade) samt (såklart!) träning. Det ska bli spännande att se hur det går för honom. Förra årets kandidat gick det väldigt bra för. Om jag inte minns fel så började hon med den där populära army träningen och började springa regelbundet.

Dagens magoutfit

I somras påbörjades 40 veckor mot en ny kropp. Jag vet att jag någonstans i början utlovade en gissa slutviktentävling. Det börjar nu dra ihop sig och tänkte att ni ska få lite förhandsinfo för att kunna gissa så kvalificerat som möjligt.

31 veckor in i detta program kan jag säga att jag har inte ökat i tvåsiffrigt tal ännu men jag har för första gången i mitt liv sett en 7:a som startnummer på min vikt. Mitt blodtryck har bara ökat markant, järnvärdet ligger kvar på samma nivå som där jag började. Mitt Sf-mått är numer ca 30, gissar att man som ogravid har ett mått på bara någon eller några cm (löpare gillar ju generellt sett statistik, så här kan man se den förväntade utvecklingskurvan).

Överlag har dess veckor präglats av en “high carb, high fat diet” (i folkmun även kallad för ät det du är sugen på) med stora inslag av frukt, grönsaker och nötter. Minimalt med träning, men dock mycket promenad samt cykling när det är barmark. Jag skulle nästan våga påstå att rätt många skulle lyckas med denna viktökning (kanske inte bukomfångsökning dock) på 31 veckor utan ett sådant raffinerat program som jag går på.  Men än återstår det ett par veckor, mycket kan hända! Så börja fundera redan nu var åt detta kan sluta, kanske blir det du som vinner lite MittVal sport?