Måndagens långpass satt kvar i kroppen under tisdagen, men sedan var det över. Och obs! det var endast trötthet som dröjde sig kvar - inga smärtor i knän eller höfter, inga blåsor, inte en enda blå tånagel ytterligare. Hade jag fått ihop det i dag, hade jag varit ute en runda alldeles strax, men tiden behövs till annat. Ingen fara - jag planerar för en mil under morgondagen istället. Då jag ska försöka mig på att hålla 5:40 tempo efter en inledning på ett par kilometer i ett lite lugnare tempo.

En liten sekund skavde något i mig när jag bestämde mig för attt inte ge mig ut och springa i dag - skulle jag inte försöka pressa in det ändå - men, nej. Min träning ska vara till glädje - inte bli till ett bekymmer. Jag är en vanlig motionär som inte behöver krångla till min tillvaro. Att jag sedan vill förbättra mig - det är liksom en helt annan sak!

För det är kul att kunna springa, både längre och längre, och i alla fall lite fortare än tidigare. Vad än folk tror. De jobbiga stunderna har sitt värde, de också. Det enda jag håller med dig om, Lars Ryding, är att sär- och sammanskrivningarna av de olika loppens namn är det lite si och så med. Än så länge. Även det skrivna språket förändras.

I uppladdningen inför Göteborgsvarvet ingår en portion drömmar om Berlin Marathon 2010. Nu vet ni det.

 

ps. Ska du springa Stockholm Marathon i år? Om trettio dagar är det dags. Vilken typ är du? Kolla hos maxochnisse . Själv pendlar jag mellan Domus och Turist, naturligtvis. Om jag skulle springa. Allt annat vore rena hybrisen.

Förra året blev jag ju snabbaste tjejen på min arbetsplats (en kommun) på Blodomloppet. Min chef som själv gillar att träna och inte kunde springa förra året har därför deklarerat att hans mål i år är att slå mig på 5 km distansen. Så då kan ju inte jag hålla på och såsa runt i en massa långpass på min fritid. Nä nu är det dags för mer fart och fläkt och det började väl i helgen med mitt snabbdistanspass.

Idag fick jag med mig min kollega L till löparbanorna i Sundbyberg för lite intervallträning. Planerade för 400 meters intervaller i 1:56 tempo. Men steget var så lätt och den tunga andhämtningen så långt bort. Jag kände mig stark och snabb, så 1:56 blev snarare ner mot 1:50. Nästa gång siktar därför jag och L på 800 meters intervall för att pressa på lite. Jag måste ju slå min chef i detta numer prestigfyllda Blodomlopp. I juni går det av stapeln, många steg ska tas innan dess.

…är vad jag har ägnat mig Ã¥t i dag när det gäller sportsliga prestationer. FrÃ¥n hemmet i maklig skritt…

…till Ofelia. Tur och retur: 3 min, 20 sek.

Långpass i grupp med Friskis & Svettis. Vi var tolv trevliga typer som hade samlats för att ge oss iväg vid halv sju. Solen sken. Erik hade tänkt ut en kanonrunda. Det kunde bli hur bra som helst.

Efter några hundra meter kände jag att mina ben inte ville. Jag fick liksom bära dem fram, steg för steg. 20 km blir i det läget rätt långt. Jag bestämde mig för att tänka fram till uppjoggens avslutning, dvs knappa två km. Dit kom vi ju rätt snart, en snabb stretch, och sedan bar det av. Sprang ett tag bland de första och pratade med Sigrid, men efter några km insåg jag att här skulle det nog hushållas med krafterna. Inget 5:30 tempo för mig på ett långpass en dag när benen ska ha bärhjälp.

SÃ¥ sedan saktade jag ner och sprang hela rundan med Elisabeth. Det här var en match mellan överjaget och detet! GÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng poppade detet upp med en massa förslag; korta ner rundan, har du inte en arbetskamrat här i krokarna som kan köra dig hem, hoppa pÃ¥ bussen… Men vi sprang. Och sprang. Tystare och tystare. Elisabeths puls var uppe i 170. Bara en sÃ¥n sak. Inte ens vitsipporna var vackra. Jag började tyst för mig själv att formulera annonser till Blocket: Nästan ny Garmin Forerunner 305 till salu. Asics 2140, knappt använda. Förresten, jag säljer ett helt löparkitt storlek 38. Betala vad du vill.

När vi passerade 16 km sa Elisabeth att nu gick hennes ben av sig själv. Det var inte en upplevelse jag delade med henne. Nu sprang vi i skilda världar, sida vid sida. På något sätt kom vi igenom backarna i skogen och in i stan, och vid pizzerian satt ett helt gäng och applåderade och vi sträckte på oss och sa, äh, vi gör väl en extra runda så vi får ihop prick två mil, och så gjorde vi det. 

20 km på 2:07:07, 6:13 per km. Tiden inkluderar två toabesök i naturen. Några skivor blodpudding, ett par glas apelsinjuice, en dusch, lite Bizz på benen och en liten whisky senare känns allt rätt ok. Men det här var mitt livs segaste runda.

Det finns säkert någon besserwisser där ute (jag är ju själv en av dem i väl valda lägen). Min i min pb-reflektion i mitt tidigare inlägg så syftar ju tiderna så klart till tid per km. Hur mycket jag än önskar så har jag inte sprungit milen på bara fyra sekunder mer. Så. Nu var det utrett.

Torsdag, Boden: Flög upp dit tidigt onsdag morgon för att jobba i tvÃ¥ dagar.  PÃ¥ tisdagskvällen satte jag klockan pÃ¥ väckning 6:00, men eftersom bÃ¥de min arbetskamrat och jag somnade tidigare än lÃ¥gstadiebarn behöver gÃ¥ och lägga sig, vaknade jag redan 3:30…  SÃ¥ tidigt kan man inte ge sig ut pÃ¥ en morgonrunda? Strax efter sex var jag ute och maffejoggade (i lÃ¥nga och tjocka tights, mössa, vantar, lÃ¥ngärmat, vindjacka; hela vinterkittet Ã¥kte alltsÃ¥ pÃ¥ igen) längs med vattnet som sÃ¥ vackert rinner genom Boden. Med snö de har där uppe, även om en del har hunnit smälta! StrÃ¥lande sol, blÃ¥ himmel, lite isfläckar - och massor av hundbajs… Robbans gamla “Det som göms i snö kommer upp i tö”, har aldrig känts som ett naturligare lÃ¥tval. 7,5 km i makliga 6:21 per km - ett maffetempo, med andra ord.

Fredag, hemma: Efter en lugn uppjogg på 2 km sprang jag varannan kilometer ceciliasnabbt och varannan som återhämtning. Km-tiderna blev: 5:09. 6:48, 5:13, 6:16, 4:50, 6:27, 5:11, 6:46. Ett mycket roligt sätt att springa milen på och jag inbillar mig, ett rätt så bra sätt, om man vill få upp farten något? Jag har i alla fall och mot förmodan sprungit mitt livs första km under fem minuter. Tjohoo! 10 km, 59:09.

Lördag, Skåne: Klämde in en knapp mil mellan fem timmars bilkörning och mosters 70-årskalas. Även om ostanvinden alltid är kall när den kommer in från Hanöbukten så var det kortärmat och barbent som gällde nu. Enda gången jag frös var när den största tjur jag någonsin har sett fanns alldeles nära oss. Ett ynka elstängsel på 30 cm´s höjd kändes lite för lite att gömma sig bakom. Först, på håll,  trodde jag att det var en ko, men då sa  Peter att det var en del av berget. Man kan väl säga att jag gissade mest rätt. 9,1 km på 54:16 gör en km tid på strax under sex minuter på blandat underlag och en del backar.

Rent meteorologiskt (hörde jag på radio) är det faktiskt sommar i Skåne nu, även om det inte ens är maj än. Rätt kul att stå i drivor av snö ena dagen, springa bland vitsippor nästa dag, och dagen därpå få se fullt utslagen mangolia  medan man är ute och kutar. Rätt kul är också att mina kroppshalvor nu känns lika starka. Jag tänker inte längre på min vänstra sida, känner inte efter. Den bara fungerar. Jag tror att det kommer att gå bra på Göteborgsvarvet. Oj, nu blev jag kanske lite övermodig. Jag ändrar genast: Det kan gå bra.

Österlen är fint. Men vill man undan lite från det som ibland kan känna lite väl hajpat där nere, skippa latten och få vanligt bryggkaffe i kopp med öra och fat, kan man ringa hit och fråga om det finns ett ledigt rum en natt eller två.  Britta och Göran tar väl hand om en, och jag brukar be om att få sova där Rosa hade sitt bås.

Yogapassen är mellan 90 och 120 minuter så de bättrar på min träningsstatistik ganska bra. I helgen har jag tagit en intensivkurs i ashtangayoga och har således de senaste dagarna klämt i ca 6 timmar aktiv träning och två timmar teknik. Det är så skönt med yogan. Känner att man blir både starkare och smidigare i kroppen. Det är roligt med nya utmaningar. Vissa av övningarna känns i dagsläget helt omöjliga. Men å andra sidan kändes det för ca två år sedan också helt omöjligt att springa en mil, något som är piece of cake idag.

Har också sprungit i solen idag. Min gamla stelhet i underbenet gjorde sig påmind under uppvärmningen men när jag ökad takten så försvann det. Bestämde mig därför att testa en snabbdistanshalvmilare. Första två i ca 5:25 tempo och de sista tre i ca 4:52 tempo (om jag nu har räknat rätt). Det hela landade alltså på 5:05 per km på halvmilen. Det känns rikitgt bra då är 20 sekunder över mitt pb på halvmilen och 4 sekunder över pb på milen. Det är ju trots allt bara april än. Sen kom stelheten tillbaka lite under nedjoggen. Dags att bege sig till gymet för bål-, bål- och åter bålstabilitet.

Åh det är ju så skönt att sova. Vilket också gjorde att jag inte riktigt kom upp så tidigt som det var tänkt i morse, vilket i sin tur inverkade på min tänkta morgontur. Den blev i kortaste laget. 3,5 km  i 5:40 takt. Det är i alla fall något. Siktar på långpass eller intervall i helgen. Bara det faktum att jag väljer mellan två så olika pass börjar väl indikera att jag måste bestämma mig för hur min träning ska se ut framöver och vad jag ska ha för träningsschema i vår och sommar. Det får bli helgens läxa.

Dagen fortsätter i hälsospåret med ett heldagsseminarie hos Socialstyrelsen om årets folkhälsorapport, första delen av kvällen tillbringas på yogakurs och sedan blir det middag i gott sällskap på restaurang. Hoppas ni också har en härlig fredag framför er!

 I går tömde jag plånboken hos professorn som rotfyllde min framtand. Jag njöt under tiden behandlingen pågick, för så stressig är tillvaron just nu att en timme i tandläkarstolen nästan känns som att vara på spa. Kan liksom inte utföra något under tiden, bara vara.

Sedan lydde jag funrun och gick och köpte nya skor för pengar som inte fanns. Mina gamla blev väldigt gamla när nya bebisarna kom hem.

Premiärturen: 5 km, tid 26:27. Faktiskt min näst snabbaste halvmil någonsin. Utan maxad ansträngning. Kan en sån där Garminklocka gå för sakta?

Nu är jag totalpank tills på fredag, men fin om fötterna (viss tå undantagen) i mina Asics GT 2140 med smal läst.

Jag laddade med lunch, råkade vila/sova 90 minuter på det och sen bar det av ut i solen. Hade tänkt att springa runt milen men när jag kom hem och mätte på jogg så blev det 14 km på 79 minuter. Lätta, glada ben. Så härligt att vara tillbaka i löpning om än lite saktare än tidigare. Nu vågar jag till och med kalla mig löpare igen.

Kollade lite på den gamla statistiken och även om jag långt i från springer lika mycket som i somras så har jag hittills i april sprungit längre än vad jag någonsin gjort i april i min korta löparkarriär (två tidigare säsonger). Nu blir det dumplings till middag och gigantisk 30-års fest på det. Får se om det blir något tränat i morgon