Detta måste ju vara formeln för all dissimulering som är kopplad till ev. skador och smärttillstånd vid löpning.

Min tid på Tjejmilen 2008 blev 58:29. Min bästa tid på en femkilometersrunda är 26:20, också den tiden från sommaren 2008.

Ska en kort stund byta identitet och istället vara en 30-årig man. Enligt omvandlaren hade jag då kommit i mål på 45:42 respektive 20:37. Min kompis Sigrid som ska springa sitt tredje marathon på lördag och som sist hon sprang i Paris 2008 (4:12:30), skulle som 30-årig man komma i mål på 3:05:05!

Det ska bli en Tjejmil i år också, och medan foten läker (noll ont sedan i måndags) har jag funderat över träningsstrategi. Min karriär som 30-årig man är nog inte mycket att hoppas på, inte att komma i mål så hemskt mycket snabbare heller - om det nu är det jag vill.  Träningsupplägg för att hitta fram till  uthållighet snarare än snabbhet? Uthållighet som även ger en viss snabbhet? Skadefritt? Mata muskelplantorna med mer mat? Vad skulle en konsekvent genomförd maffetone-period innebära? Propotioner mellan löpträning - styrketräning? Maxad träningsglädje?

läste jag här. Det skrivs inför Stockholm Marathon! Själv tar jag fortfarande inte så många löpsteg, men har i alla fall kommit upp på balansplattan igen. Dessutom har jag varit ett par dagar i skärgården, och seglat 24 distans i kryssvind. Hela Rivalen blir som en enda stor balansplatta.

Det gungar fortfarande, fastän huset står alldeles still.

Några korta reflektioner om den vecka som gått. Jag har i allt tidsbrist den senaste tiden blivit lite periodare på träningsfronten. Förra fredag sprang jag 12 lätta ocg hyfsat snabba km, körde spinning på lördagen, sprang ca 6 km på söndagen, yogade 90 minuter på måndagen och ett fartlekpass på sammanlagt 8 km på tisdagen och sedan nada. Men nu är det helg igen och jag ska försöka komma iväg. Nästa helg blir jag Kungsholmsbo, och när jag väl blivit det så hoppas jag att rutinerna kommer tillbaka.

I söndags tog jag bara ett lätt återhämtningspass och satte på mig mina tyngsta  och mest dämpade skor (Brooks). Har inte sprungit i dem sen i höstas då jag var ute i ler-Ursvik. Men vad det kändes tungt. Jag har verkligen blivit bortskämd i mina lätta Asics Ds-trainer. Inte konstigt att tiderna blir bättre när man har lättare och mer följsamma skor. Just nu känns det som jag inte vill springa en meter utan dem. Passet i söndags gick otroligt segt och jag ville bara hem hela tiden. I tisdags åkte favoriterna på igen. Tänkte mig först ett intervallpass på löparbanorna i Sundbyberg men där hade stavkastningsträningen kommit i gång så det var inte rikitgt läge att ta plats på banan. Sprang istället ett fartlekpass hem. Så det blev ca 3 km uppvärmninng i 5:30 fart och sedan 5 raska km i 4:48 tempo. Nu börjar det bli riktigt kul att springa. Som sagt, den 10:e juni får jag testa och se vad 5 officiella km kan landa på.

Den fortsätter att göra ont. Precis vid pekfingret, där är det ömt, och sedan sprider sig smärtan, ner i hälen, uppåt, och inte blir det bättre.

Men eftersom jag är svag så får jag väl välkomna tillfället att träna styrka istället för konditon. När som helst börjar jag.

Tills vidare man kan ju läsa om löpning. Om Stockholm Marathon, till exempel. Ska du inte heller springa? Eller ska du springa för första gången? Kolla här I.

Nu finns Jogg.se på SvD´s nätupplaga. Kolla här II.

Tips på styrketräning om man inte vill vara på ett gym - ja tack!!!

Om löpningen ingenting att rapportera. Foten värker fortfarande. Jag springer inte. Steg ett är att komma upp på balansplattan.

Nu till något viktigt: Där jag bor mördades för lite mer än två månader sedan en kvinna av sin man. Han ströp henne i bostaden. Fem barn mellan sex och sjutton år blev i ett ögonblick av med båda sina föräldrar.  Barnens morbror har sedan dess tagit hand om dem. Det är så vi vill att det gå till, om barn inte kan vårdas av sina föräldrar - en släkting träder in. Lagen uttrycker detsamma: När ett barn ska placeras ska det i första hand övervägas om barnet kan tas emot av någon anhöring eller annan närstående. (Socialtjänstlagen 6 kap. 5 §)

Men den här familjen kommer från Afghanistan, och morbrodern som har bott i Sverige i flera år har fått avslag på sin asylansökan. Han saknar giltigt asylskäl enligt det regelverk som Migrationsverket och migrationsdomstolarna har att följa. Det kan vara sant. Asylskäl handlar om sådant som att det finns en risk för att man ska dödas om man förs tillbaka till sitt land, inte att man i ett slag har blivit den enda tryggheten för sin systers barn.

Sysslar man med myndighetsutövning riskerar man alltid att hamna i det glapp som kan uppstå mellan lagen och den egna moralen. Om man inte orkar kännas vid detta, har man förhärdats och är illa ute. Vad väger tyngst - arbetsplikten eller varje människas medmänskliga ansvar?

Beslutet om avvisning är inhibierat (uppskjutet) efter många människors protester. Läs mera här och här, och protestera du också. Jag tror att hela världen vinner på att  morbror Ahmad får stanna kvar. Migrationsverket också.

Över 41 000 kom tíll start, och så blev jag alltså en av de 14 000 anmälda som inte stod i någon av alla de startgrupper som bara blir fler och fler för varje år som det är dags för Göteborgsvarvet. Solen sken, men det var inte för varmt för att springa. Lite vind, men inte så att motvinden sög musten ur löparna uppför broarna. Och när man väl satt på läktaren och såg kenyan efter kenyan komma i mål - det var kul det också.

Vi var en stark hejarklack på fyra personer som på kommando från Krister hejade fram varenda löpare i grön Jogg.se-tröja, och däremellan hejade vi fram en massa andra också.  Jag var väl lite av klackens fotograf, fast eftersom jag trodde att Krister också tog bilder slappnade jag av ibland, men Kristers kamera var ingen kamera utan något slags astma-burk. Det blev på det sättet lite för lite dokumentation.

Sitter man pÃ¥ läktaren och ser kenyan efter kenyan gÃ¥ i mÃ¥l, ser vita män som springer otroligt stora ut. Som om man mitt i en mening med 10 p plötsligt skriver ett och annat ord med 16 p. (Usch, jag tror att det lyser igenom att jag inte har gjort en endaste dag pÃ¥ en sportredaktion. Där använder man sig definitivt inte av jämförelser med storlek pÃ¥ bokstav när man beskriver en löpare…)

 Allt om vem som vann och på vilka tider läser du här. Sex personer per klass fick stiga upp på pallen, segraren sist. Här kommer pristagarna på min alldeles egna pall:

På en gemensam 4:e, 5:e och 6:e plats: Andréa, som förra året sprang på 1:48:21 och nu gick i mål på 1:45:08 utan att ta ut sig nämnvärt. Lycka till på Stockholm Marathon, Andréa!!! Bengt, min fd svåger som malde på trots att kroppen var tung efter en krasslig period och kom i mål på 2:32:46. Vi satsar båda två på Run to the Beat  i augusti, eller hur? Utan några krämpor! Och så Peter som såg loppet som en upplevelse och komfortsprang i mål utan en svettdroppe synlig på 2:14:11, körde 40 mil bil hem på natten, stack ut och seglade på söndag eftermiddag och spelade en tennismatch på kvällen. (Dagens match blev inställd - på grund av regniga banor.. Peter ville spela)

Till medaljerna:

Nadja - min kompis sedan länge, som inte fått flyt i träningen under året som gått, som då och då har fått göra uppehåll på grund av värk i ett knä, som aldrig har sprungit mer än en mil, går i mål på 2:25:50. När jag pratade med henne i går var hon stel i kroppen från topp till tå, men lycklig. Jag slår vad om att hon vill göra det igen. Bronsmedaljen är din, Nadja!

Sigrid - som sprang sitt första marathon 2007, 55 år gammal, på 4:16, året därpå gick hon i mål i Paris på 4:12. I år blev det pb på Göteborgsvarvet  med 1:52:05. (Sedan joggade Sigrid vidare till Centralen för att hinna med tåget. Spårvagnar vet man ju aldrig hur lång tid de tar på sig en sån här dag, eller hur?) Silver till Sigrid!

Jossan -  Jag vet inte hur det började, men dÃ¥ och dÃ¥ har jag följt Jossan (som jag aldrig har träffat) och hennes träning. Jo - jag tycker att det är fantastiskt att vinna Göteborgsvarvet pÃ¥ strax över en timme, jag tycker att det är urstrongt att ligga pÃ¥ en km-tid runt 5 minuter en hel halvmara - men jag tyckeer att det är minst lika starkt att hÃ¥lla fast vid sin träning och sitt mÃ¥l, även om man inte alltid orkar, tvivlar, ser andra springa bÃ¥de fortare och längre…  Att ändÃ¥, sakta men säkert,  skapa sig förutsättningar för vad man sÃ¥ gärna vill och drömmer om - och gÃ¥ i land med det. 2:30:16. Guldmedalj, Jossan!

Den 11:e juni (med smygstart den 7:e juni) drar TSM kvalitetsträningar inför Halvmaran i gång och fortgår varje torsdag fram till slutet på augusti. Genast känner jag hur den löparautistiska ådran gör sig påmind, den verkar f.ö vara väldigt säsongsbetonad. Tänker anmäla mig till detta, så nu är torsdagarna bokade. Om jag också bara kan komma på vilket träningsprogram jag ska köra på (milprogram?, halvmaraprogram?, alternativträning?) så kommer man väl i viss mån bli lite så där osocial periodvis.

Förra sommaren tyckte jag någonstans i mot mitten och slutet på juli att glädjen med löpningen förtogs lite då den ska passas in i alla andra trevliga och högst sociala sommaraktiviteter. Därav löparautismvarningen. Ska bättra mig på det i år. Hur gör ni andra? Eller blir löpningen aldrig något problem?

Det har varit en hÃ¥rd vÃ¥r fram till Göteborgsvarvet. Vet flera inklusive mig själv som fÃ¥tt stÃ¥ över denna dags stora händelse. Men det är ännu bara maj, mÃ¥nga tävlingar kommer framöver. Först ut för mig är (trängsel)Blodomloppet med jobbet. Ni vet, jag ska ju komma i mÃ¥l för min chef som i sin tur sagt att han ska komma i mÃ¥l före mig. Det blir ett viktigt lopp, men kanske mer ur ett “komma med gliringar pÃ¥ jobbet” perspektiv än ur ett “pressa tiden” perspektiv.

I augusti blir midnattsloppet en bra markör för hur jag ligger till på milen och det ser ju onekligen lovande ut nu när jag redan pressat ner den tiden med drygt en minut. Jag får väl slå till med att försöka komma ner till under 48. Tyvärr är veckorna däromkring ganska stressiga, med bara två veckor fram till Tjejmilen och sedan bara en vecka till Stockholm Halvmarathon ( så här gick det förra året). Det är ju trots allt ett halvmaraår i år. Ok, så om jag får önska fritt  vore det ju trevligt om tiden på halvmaran låg runt 1:52 som mest.  Dit ska jag, 48 och 1:52. Det är mina tal nu.

Hade tänkt att det skulla bli en långpass i går men fick lite ont om tid så det bara blev drygt 12 km. Lite synd för det  kändes som att det hade kunnat bli en bra runda bortsett från stelheten i underbenen de första 3-4 km. Sprang Huvudsta strand, förbi Fridhemsplan och fortsatte ner till stadshuset. Sedan upp på Norr mälarstrand, Rålambshov, Smedsuddsbadet och sedan snett upp mot DN-skrapan och sedan till t-banan Fridhemplan.

Hade tänkt mig ett lugnare pass och det slutade på 67 min i  5:34/km. Gissningsvis lite snabbare den andra halvan. Har märkt av en tendens till att  jag springer snabbare efter ca 5 km, vilket får överbevisa min tro på att jag klarar mig fint utan uppvärmning. Kanske skulle en Garmin hjälpa mig att hålla ordning på tiden lite bättre? Snart så ramlar ju skatteåterbäringen in. Tål att tänkas på.

Dagens träning blev ett spinningpass, vilket också fick in mig på konsumtionstankar. Ett par ändamålsenliga skor skulle nog göra det hela ännu roligare och mer lätttrampat. Även detta tål att tänkas på. 45 minuter i en kokhet spinningsal är summan av dagens träning.