Återhämtningsdagar från löpning har det varit både måndag och tisdag efter söndagens alla kilometrar.  Inte en kroppsdel skvallrar om att något skulle vara fel, inte ens höger knä som fick mig att avbryta det sista varvet. Kanske just för att jag gjorde som jag gjorde som det känns så bra i kroppen?

Jag har reflerkterat över det tidigare, men jag gör det pÃ¥ nytt: Visserligen är jag inte bevandrad inom omrÃ¥det skador inom sporten, men visst är det märkligt hur mÃ¥nga vi är som har skadat oss medan vi springer? Och dÃ¥ menar jag inte folk som trillar pÃ¥ rötter och bryter foten, eller slÃ¥r av huvudet för att de missar att ducka när de ska springa under en bro, utan bara springer? I dag kl. 13.57 fÃ¥r du 128 träffar pÃ¥ Jogg.se om du söker pÃ¥ “skada”, vissa med flera hundra inlägg. Som tur är genererar en sökning pÃ¥ “träning” sÃ¥ mÃ¥nga som 573 träffar, men ändÃ¥ - ska vi inte försöka rätta till proportionerna lite genom att träna klokt?

I alla fall jag hade behövt lite hjälp av nÃ¥gon med kunskap när jag försökte mig pÃ¥ att börja springa alla gÃ¥nger som det bara blev ett par rundor - och sedan ett uppehÃ¥ll pÃ¥ ett halvÃ¥r. Eller tre Ã¥r. Jag satte pÃ¥ mig skorna, startade min runda pÃ¥ ett elljusspÃ¥r som “bara” var tre kilometer med gasen i botten. Efter nÃ¥gra hundra meter kroknade jag, och det gick lÃ¥ngsammare och lÃ¥ngsammare. Jag sprang aldrig nÃ¥gonsin hela rundan fast den “bara” var tre kilometer, det vill säga jag misslyckades varje gÃ¥ng. Det var sällan kul att ge sig ut nÃ¥gra dagar senare, om satsningen höll i sig sÃ¥ länge. Ofta stannade det vid ett försök. PÃ¥ sätt och vis var det väl tur att varken min motivation eller talang var skyhög, för hade jag fortsatt ett med ett sÃ¥dant kasst upplägg skulle de träningsrelaterade skadorna kommit, en efter en.

Lite kunskap har jag skaffat mig, så därför har jag precis bokat en plats på coren hos Friskis i kväll. Core är bra löpträning. Till Friskis är det 2,5 km dit och lika långt hem. Perfekt för en första lätt jogg t/r efter söndagen.

06:30 Det är fortfarande rätt mörkt sÃ¥ här dags en söndag i slutet av september. Det är kulingvarning till havs. Men det är inte kallt och det regnar inte, och jag är liksom inställd pÃ¥ att göra mina 42 kilometer i dag - eller sÃ¥ mÃ¥nga jag kan. Latmasken drar lite i mig och har förslag pÃ¥ andra dagar som säkert är mycket bättre springdagar…

Jag äter gröt och tänker ge mig ut på först varvet vid sju. När jag kommer tillbaka har säkert tidningen kommit i brevlådan.

Fortsättning följer.

 

 

08:20 Strax efter åtta är första varvet sprunget och nu är det ljust. Det var det faktiskt redan runt sju när jag gav mig iväg - man ska alltså starta lite tidigare om man vill springa medan det ljusnar.

(Nere i Monte Gordo, vecka 10, är stavgången kl 7.30 fantastisk; man tar sig ner till stranden medan det fortfarande är rätt mörkt, väcker kroppen medan man går utmed havet, stretchar, ljuset kommer, går tillbaka - och det har blivit en ny dag.)

Benen var tunga till en början. Det lutatde svagt uppför de första tre, fyra kilometrarna. Sprang strax över min maffe-puls och kom vartefter in i lunken. Det är inte många som syns till en tidig söndagsmorgon. Kaffe, kesomacka, juice, tidningen. Strax före 10 är det dags igen.

 09:30 Dags för andra varvet. En tur pÃ¥ skogsstigar och genom ett naturreservat fÃ¥r det bli. BlÃ¥sigt, uppsprickande.  ”Men vad gör du medan du springer?” var en frÃ¥ga jag fick häromdagen, med tanke pÃ¥ att jag inte har musik i öronen under tiden.

10:45 Andra varvet i hamn. Det gick snabbt - alltså, upplevelsen är att det gick snabbt, för här talar vi inte om tider. Vilken tur att jag inte lät bli att ge mig ut i morse, för nu är det vackraste hösten ute. Om man tycker bäst om hösten av alla årstider, påstar en del att det skulle tyda på ett depressivt drag. Jag vet inte om jag håller med - vemodigt, möjligtvis.

Varvet gick mestadels på grus och skogsstigar, men lite asfalt blev det också. Det är inga norrlandsskogar vi talar om när jag springer i skogen, men jag kan komma bort mig ändå Plötsligt var stigen bara slut och hur kunde den vara det? Jag sprang ju här i onsdags. Men som sagt, skogen är inte stor, så snart var jag på spåret igen.  Mat, städa lite, och sedan är det dags igen.

 

 14:15 Hemma igen efter tredje varvet. 25,2 km är nu avverkade, vilket betyder att jag är ute på okänd mark - längre än 25 km har jag aldrig sprungit. Det blev ytterligare en runda till stor del i skog, men nu har jag lite svårt för att hålla isär vilken stig jag sprang vilken runda. Det blåser rätt bra nu, vinden har ökat sedan i morse, och det går rätt mycket trögare i motvinden.

Stannade vid IC Stenkulla för att  köpa en banan och nÃ¥got att dricka. Där kan man välja pÃ¥ “Bananer” och “Besprutade bananer”.  Jag gillar upplägget

Tack för hejaropen här på bloggen. Jag lär behöva dem på de återstående två varven, även om inga ben verkar trilla av än.  Om en timme ger jag mig ut på nytt. 

 

16:45 Fjärde varvet är gjort, och nu var benen… inte trötta, men de kändes. Höger knä ömmade efter tre kilometer, men efter lite stretch och vila gick det över. Jag galopperade vidare.

Och nu börjar det kännas vant. 8,4 km är väl det man springer, verkar kroppen tänka, efter att ha gjort nio sådana rundor sedan i söndags.

Först i väg på middag ett par mil utanför stan, sedan ska tightsen på en gång till innan det är dags att sätta punkt för i dag.

abjenntå eller tottalör från en som har lärt sig franskan mest utan böcker. Vet alltså inte hur man stavar

 

21:10 Drog på mig tightsen och reflexvästen för att ge mig ut på femte och sista varvet. Kolsvart ute. Men redan efter bara några minuters löpning kändes det att knät som protesterade under fjärde varvet inte skulle springa mer i dag. Trist att bryta - men dummare att skada sig under träning. 33,6 km är hursomhelst nära på 9 km mer än jag någonsin har sprungit på en dag. Och fram tills nu har det gått lätt, fint pulsläge och fartökning de sista kilometrarna varje varv.

I morgon blir det kroppsvila hela dagen.

I det allra sista av ljus på himlen i nordväst sprangs de sista 8,4 kilometrarna. 5 dagar x 8,4 km = 42,2 km. Nu ska bara pauserna trimmas bort, så att alla marathonkilometrarna bildar en enda lååååång sträcka.

Och jag har ju ett helt år på mig, tänker jag.

Reflexvästsäsongen fÃ¥r väl härmed ansedd som inledd. Västen var pÃ¥ för första gÃ¥ngen i dag. Mössan ocksÃ¥, men den behövdes inte - det är jag som gillar att springa med mössa pÃ¥. Mörker, alla kläder som ska pÃ¥… Det kan dyka upp lite motstÃ¥nd sÃ¥dana här kvällar om man har sjunkit ner för djupt i soffan och klockan tickar iväg. Byt om till tightsen med en gÃ¥ng du kommer hem frÃ¥n jobb/plugg eller vad det kan vara, även om du inte ska ge dig ut pÃ¥ stört. För vem backar om till och med tightsen är pÃ¥? Man gör inte det.

Nu är det vila som gäller tills på söndag. Då är det 5 x 8,4 som gäller igen. Om inte sommaren kommer tillbaka med lagom vindar för en dag på sjön.

Kvällens core-pass ser ut att vara i farozonen. Allt som ska hinnas med under veckan. Allt som måste hinnas med. Till exempel klippa håret. Några timmar går åt (bokatid-tasigdit-tvätta-klipp-klipp-klipp-torka-fixa-spreja-ta sig hem). I badrummet går det på två minuter. Sagt och gjort. Coren är räddad.

Snyggt? Det duger. Billigt? Definitivt. Tid för träning? Absolut!

8,4 km är sprungna söndag, måndag, tisdag. I dag blev det total soppatorsk. Jag hade inte ätit något sedan strax före tolv när jag gav mig ut klockan sex. Sprang alltså på tom mage och blev (naturligtvis) trött efter ingen tid alls. Använde mig av samma strategi för att spara på krafterna som när man var en fattiglapp och körde bil utan att ha råd att tanka: Sakta ner på farten, har man tur räcker slurken i tanken hela vägen fram. Det gick ju att springa så här också, men nog är det roligare att ha ork i kroppen?

Hur kommer det sig att det är så svårt att få in ett mellanmål vid tre-tiden? Ställa ett paket müsli och en liter fil i kylskåpet på jobbet, så att man får i sig något i alla fall. Hur svårt är det? De dagar jag sitter hemma och skriver borde det vara ännu enklare. Hela köket finns två meter ifrån mig. 

För att först jobba, sedan äta middag, sedan smälta maten, sedan springa - nej, då blir det lite midnattsloppsvarning över det hela.  Så härmed utmanar jag mig själv: Mellanmål vid tre-snåret. Varje dag.

Hur gör ni? Vad äter ni?

Morgonlöpning: 8,4 km längs med Stadsfjärden.

8,4 km är precis vad jag tänker springa även de fyra följande dagarna. Nästa söndag är meningen att det ska bli 5×8,4 . Ett slags intervallupplägg, utan inter-vallfart.  De där 42,2 km:arna ska under nästa Ã¥r bindas ihop till en enda lÃ¥ng löpsträcka.

I onsdags var det mitt första core-pass på länge. En timme med fokus på bålstabilitet. 24 timmar senare värkte det så att jag hade svårt att  skratta. Oj, oj, här finns massor att göra. Hur många muskler finns det gömda/glömda djupt inne i kroppen som får vara alldeles i fred om man hoppar över coren? Och hur är det tänkt att de ska tränas, egentligen? Sitter/står man vid ett skrivbord om dagarna befinner de sig i rena törnrosasömnen.

Jag går fortfarande omkring och är småglad över att ha sprungit en halvmara. Sprungit! Jag! I förrgår, knappt två dygn senare gav jag mig ut en knapp mil tillsammans med Friskis&Svettis. Inte en kroppsdel bråkade. Vad har hänt?  Antagligen något så enkelt som att jag har tränat tillräckligt. Både om man räknar antal sprungna mil under året ( summa för dagen 85,1) och hur jag har gjort det: i lugnt tempo medan jag har ökat på antalet kilometrar.

På söndag är det dags för Berlin Marathon. Nästa år hade jag tänkt att jag skulle stå bland alla andra 36 000 eller vad det rör sig om som startar på Strasse des 17 Juni, springa västerut och över Spree två gånger, förbi Reichstag bla bla bla och få springa längs med Unter den Linden med Brandenburger Tor och målet framför mig.

Men hur tränar man? Dubbelt så mycket, dubbelt så länge enligt principen 21,1+21,1=42,2? Eller enligt de träningsprogram som jag hittar på marathon.se? De bygger på 20 veckorsupplägg, och både Klara loppet på 6 timmar och 5 timmar verkar vända sig till löparen som precis ska ge sig ut på en av sina första rundor. 4 timmar är långt utanför min säkerhetszon. Känner jag mig själv det minsta, behöver jag ett längre upplägg än 20 veckor (halvmara-träningen har, oss emellan, tagit några år), men inte börja med promenad/gånginslag, det känns ändå som att backa för mycket. Nu vet jag ju att jag kan springa minst 2:14:24 i sträck

Tips?

Äntligen springande  i mÃ¥l pÃ¥ ett halvmarathon! Och snudd pÃ¥ varenda meter var bÃ¥de lätt och rolig att springa! Men jag kände en hel del tvivel nästan ända in i startfÃ¥llan. Jag har inte haft ett gallstensanfall pÃ¥ över tvÃ¥ och ett halvt Ã¥r - förrän jag fÃ¥r ett natten mellan fredagen och lördagen. Sämre timing fÃ¥r man leta efter… Efter att ha varit vaken det mesta under natten, tryckte jag sÃ¥ sent som halv fem pÃ¥ morgonen i mig 50 mg Voltaren och lyckades sova ett par timmar till.

Ett raskt hopp fram i tiden. Det är Stockholm. Det är lördag, klockan är alldeles strax 16.30 och eliten ska släppas iväg. Jag går allra längst bak till startgrupp G´s fålla. 16.55 är det dags. Småfryser, behåller en luvtröja på mig som jag kan slänga om jag händelsevis skulle bli varm. Om jag händelsevis skulle komma så långt. Med en gång får jag syn på Mia och två till. Det är Jossan och Elin som Mia ska vara personlig farthållare åt. Plötsligt känns luften lite varmare, allt lite mer möjligt. När starten går ser jag My från MittVal i publiken, och nu kan jag till och med slänga av mig luvtröjan som My tar hand om.

Första halvmilen springer jag med Mia, Jossan och Elin, sedan lämnar jag dem för att springa vidare i mitt eget tempo.  Kroppen har kommit igÃ¥ng, är inte ansträngd, det gÃ¥r lätt att springa och det var klokt att öppna försiktigt. Jag vet att Salli stÃ¥r vid Stadshuset, strax efter 11 km, och jag lÃ¥ter sträckan dit bli nästa delmÃ¥l. Tittar pÃ¥ klockan dÃ¥ och dÃ¥, och försöker hitta ett tempo där pulsen inte gÃ¥r över 150. Jag som inte var sÃ¥ glad Ã¥t att starta i sista startgruppen (av rädsa för att hamna allra, allra sist, liksom bakom loppet) tycker nu att det är förträffligt. Jag springer om flera stycken (ledsen, men mitt självförtroende behöver den lilla hjälpen än sÃ¥ länge), dÃ¥ och dÃ¥ pratar vi som springer brevid varandra om loppet och om ditt och datt - i det här tempot gÃ¥r det utmärkt att föra samtal. (Ha, ha, den här bjuder jag pÃ¥: Jag springer ikapp en man som säger “skönt att se en jämnÃ¥rig i loppet, vad mÃ¥nga unga det är som springer”. Sedan berättar han att han är 63! )

Salli stÃ¥r precis där hon ska. Jag är inne pÃ¥ andra halvan av loppet och det gÃ¥r fortfarande bra. “Jag ställer mig vid mÃ¥l, mamma, säger hon till mig när jag passerar. Kul! Lite snurr vid Slussen, och sedan Söder Mälarstrand. Nu springer jag till 15 km, tänker jag, sedan till 18, sedan till 20 och sedan i mÃ¥l. Här är det rätt tomt pÃ¥ folk, händer inte sÃ¥ mycket. Det gÃ¥r fortfarande bra att springa, men visst känner jag av att jag snart har sprungit en och en halv mil. Och nu ömmar gallan lite. Blir det inte mer än sÃ¥ här, är det ingen fara. Men jag vÃ¥gar inte stoppa i mig nÃ¥got av det som erbjuds längs med banan. Lite vatten fÃ¥r räcka.

Söder Mälarstrand tar slut, banan vänder tillbaka in mot mÃ¥let. DÃ¥ stÃ¥r Fredrika där och hejar fram oss, Fredrika som jag träffade för första gÃ¥ngen bara för en vecka sedan. Det är fantastiskt vad lite hejarop kan ge energi, faktiskt! “Spring”, ropar hon, och det gör jag. Jag vet hur lÃ¥ngt bÃ¥de hon och Mia kan springa, och det hjälper mig - människors kroppar är trots allt mer lika än olika, och jag har tvÃ¥ ben och tvÃ¥ fötter: AlltsÃ¥; jag kommer i mÃ¥l, även om det spänner i vänster knä just nu.

Och visst kommer jag i mÃ¥l. Jag klarar till och med av att öka farten de sista kilometrarna, och jag kan behÃ¥lla den farten ända in i mÃ¥l där jag ser Salli stÃ¥ och räcka fram sin mobil till mig. ”Grattis”, önskar Linn som har följt sina pärons framfart pÃ¥ distans frÃ¥n Göteborg. Jag pratar med henne en stund medan jag gÃ¥r, missar att fÃ¥ medaljen. Den första medalj som faktiskt känns viktig, sÃ¥ jag gÃ¥r tillbaka och ber att fÃ¥ en.

Målet med årets träning är alltså i hamn. Kunna springa en hel halvmara och komma i mål med en glad kropp. Nu har jag gjort det, och vad ska jag säga? Att det mesta går, även om man inte har de optimala förutsättningarna. Att man kan behöva lite längre tid på sig än man tror från början för att nå sitt mål, och man behöver lägga upp träningen fram till målet med hänsyn till både sina styrkor och svagheter.

Klart att det var kul att springa varenda meter, att springa i mål, men jag undrar om den allra största behållningen var att inte tvivla på att det skulle gå, när jag väl var igång? Och att jag hade så roligt medan jag sprang!

Så nu är det väl dags att gå vidare med etapp 3: Berlin Marathon i september 2010. Det känns inte precis som att jag skulle klara av att dubla distansen den här veckan, men det behöver jag ju inte heller. Det är det som är så bra med långsiktiga mål. Man behöver inte klara allt i ett svep. Konsten består snarare i att hitta delmål som leder mot målet.

(Allt om kilometertiderna hittar man här.)

Halsen kliar inte. Näsan rinner knappast. Nån svininfluensa tror jag inte på. Snart nog inte nån förkylning heller. Solen skiner, det är över 20 grader varmt ute. Jogg i 25 minuter, ingen konstig puls.

Det blir Stockholm Halvmarathon på lördag. I komfortzonen. Startnummer 25121.

Halsen kliar. I alla fall på högra sidan. Näsan rinner. I alla fall halva. Inget bra tillstånd att vakna i tre dagar före Stockholm Halvmarathon. Jag pendlar mellan att dystert tänka att nu har svininfluensan snart mig i sitt grepp till att betrakta det hela som en bagatellartad 24-timmars förkylning. Mot sådana brukar Kan Jang hjälpa. En svininfluensa får man väl vackert böja sig för.

Kommer jag inte till start på lördag, har jag i alla fall fått rutin på inställda halvmaror under det här året. När det var dags för Göteborgsvarvet i maj haltade jag. Eftersom ett mål med träningen under 2009  är att springa en halvmara och komma i mål i gott skick, får jag väl i värsta fall leka min egen halvmaratävling lite senare i september. Eller springa någon av de halvmaror som återstår under året. Till exempel Skräcklemaran den 19 september, Oslo Halvmarathon den 27 september, Nürnberger Stadtlauf den 3 oktober eller The Royal Park´s Half Marathon i London den 17 oktober, allt enligt Jogg.se´s tävlingskalender. Det finns flera.

Nä, det blir nog allt vackert att ordna med privatvarianten i så fall. Jag mäter ut en bana och ber mialena vara kontrollant, tävlingsledning, vätskekontroll och publik.