…blev 15 km pÃ¥ isigt underlag i ett vinterväder som bara blev bättre och bättre. Gott Nytt Ã…r!

Broddarna var på...

...och mameluckerna också. Siktar in mig på ett Årets första redan i morgon.

Januari: Min vänstra sida, frÃ¥n fot till rumpa, krÃ¥nglade fortfarande en del i början av Ã¥ret. Jag gick ett par gÃ¥nger till naprapaten pÃ¥ behandling och blev bättre. Men inte bra. Sov i en rätt ny säng som var…   för hÃ¥rd, helt enkelt, hur mjuk den än betecknades som. Bet i det sura äpplet och köpte ny säng igen och gav bort den gamla som alltsÃ¥ inte alls var gammal. Fick en ny kropp och började lÃ¥gpulsträna.

Februari: Började springa med måndagsgruppen på Friskis & Svettis. Det är inte många måndagar under året som jag har missat att vara med. Från att ha varit skiträdd för att springa i grupp, är det ett superkul inslag på veckoschemat! Lågpulsträningen övergavs efter halva månaden, men jag vet inte riktigt varför. Bloggen flyttade till MittVals hemsida. Både Malin och jag gör en tre dagar lång kostregistering. Ät mer, är en kort men sann sammanfattning av den.

Mars: Månaden inleddes med en vecka i Monte Gordo, Portugal. Jag sprang alla dagar utom dagen efter Bergspasset och kom upp i 55 km under veckan, mitt mesta. Och utan att kroppen knorrade! Sängarna på hotellet är stenhårda, och jag använde varenda soffkudde och varenda filt som fanns i rummet för att skapa en extra madrass åt mig.

Inför Bergpasset slog den gamla springa i grupp-rädslan till. Skulle jag verkligen välja den längsta rundan? Hur hittar man hem? Att bli frÃ¥nsprungen är liksom ett faktum innan det har hänt. “Spring med oss”, sa Lisse och Annelie. “Jag springer aldrig ifrÃ¥n nÃ¥gon” sa Rune Larsson.  Jag valde att springa med. Hur det gick? Utmärkt. Jag tror att jag blev botad. I alla fall till 95 %. Tack!

Annelie och Lisse efter Bergpasset

Tidig morgon på stranden

November: Oj, oj, endast ett långpass under månaden, men sprang åtmistone regelbundet. Annars blev det en hel del fokus på mat, och speciellt raw food. 

Vaknade av mig själv redan klockan halv sju och var helt utsövd. Gick ner i köket och Ã¥t min gröt som jag hade satt pÃ¥ svällning redan i gÃ¥r. I lugn och ro öyssnade jag pÃ¥ lite musik pÃ¥ P2 innan jag satte pÃ¥ mig löpartighsen för att springa dagens stafett. 24 km härlig löpning genom ett snöigt landskap…

Glöm det. Redan i går bestämde jag mig för att skjuta på stafetten eftersom Helenas hals gjorde ont. Jag var plötsligt den enda deltagaren på 24 km halkigt underlag. Efter lite mer än en mil skulle jag vara i skogen som just nu är vit med lite träd som sticker upp. Åt alla håll ser det likadant ut. Jag skulle vara vilse på ett par minuter. Eller bryta benet.

I dag ångrade jag mig. Fick liksom inget annat gjort medan jag inte-sprang.  Tittade på klockan och tänkte nu hade jag snart varit framme, hur svårt kan det vara att hitta rätt bland några träd? Fegis.

I brist på löpning funderade jag på framtida träning. Jag behöver mer muskler. Muskler dyker inte upp bara så där tralala. Inte med det liv jag lever och inte på min kropp. Ska jag springa längre behöver jag bli starkare. Jag behöver muskler runt mina spinkiga knän, i min ländrygg och i hela bålen. Säkert på fler ställen än så. En del muskler har faktiskt börjat att visa sig som ett resultat av löpningen under året: vaderna har vuxit i omfång och baksidan av låret börjar bli både större och hårdare. För att få muskler att växa, ska man använda de små som finns. Och så ska man se till att mata dem ordentligt.  Springa i backar ger starka ben, och långpassen är givna eftersom det är frågan om träning till Berlin marathon. Mer mat har jag förstått via kostregistreringen som jag gjorde tidigare i år.

Men sen? Vad gör man om man bara inte står ut att gå på ett gym? Räcker det med ett par riktigt svettiga golvjympapass på Friskis, inriktning styrka, 75 minuter, i veckan? Vad säger ni som vet bättre?

Midjemåttet efter en julhelg i Värmland

Har varit hemma i Värmland över julen. Där är kollektivtrafiken inte riktigt lika tät vare sig i tid eller i geografi som här i Stockholm. Men det är på sätt och vis skönt. Om det är riktigt taskigt väder eller om det krisar på något sätt är det bara att åka bil, om inget av dessa två alternativ inträffar kan man promenera och det har jag gjort i massor.

I vanliga fall när man är löparalert så räknas knappast  vare sig dagliga eller långa promenader som motion. Men nu är det andra kriterier som gäller. Minst en långpromenad om dagen har genomförts. Lägg sedan till en massa knäck, julbord,luftombyte, tidiga mornar för att prata med lilla systersonen och jag är toktrött. Så trött att jag sov 12 timmar i natt när jag kom tillbaka till hemmet i Stockholm. Jag läste häromdagen att man under en graviditet får ca 2 liter extra blod i kroppen. Alltså 2 liter extra blod som ska syresättas, inte undra på att man blir trött när mängden träning samtidigt också minskas.

Sprang/halkade runt en halvmil i går samtidigt som Kalle körde i gång på tv. Mellan klockan tre och fyra är det inte trångt utomhus i Sverige! 1 - 0 till Kalle.

På söndag är det dags för nästa etapp på Sverigestafetten. Hade vi sprungit i går, hade vi haft det här vädret!

Snön faller mest varenda dag. Framåt tretiden blir hela världen blå. 

Jag har för första gången sprungit över 100 mil på ett år. Det är jag nöjd med. Förutom en släng av min gamla fotskada under några veckor i maj har jag sprungit utan avbrott hela året. Det är jag ännu mer nöjd med. Efter helgerna ska en mer planerad maratonträning ta fart.  

God Jul, kära blogg- och löparvänner!

I väntan på att få sätta på mig löparklockan igen så kanske babyvärldens Garmin skulle kunna vara något. Man fäster den på barnvagnen och kan då få veta hur snabbt man går, maxfart, hur länge man gått, hur långt man gått och hur långt man går i snitt per dag. Eftersom jag inte äger en Garmin så kanske det här skulle kunna vara något. Jag gillar ju verkligen att veta just dessa saker och det här är väl så nära löpning jag kommer till en början.

Med styvfamiljer är lite som med bloggvänner - rätt som det är dyker det upp en ny person som man fÃ¥r lära känna och kan lära sig av. Genom brorsans frus son John, 18 Ã¥r, som har tagit ställning mot alkohol och droger fick jag veta om Vit Jul och dÃ¥ pratar vi inte snö pÃ¥ marken utan om att det finns nära 400 000 barn i Sverige som har en eller tvÃ¥ föräldrar som dricker för mycket. Julen är högriskomrÃ¥de.  SvÃ¥rt att just under julhelgen ringa pÃ¥ nÃ¥gons dörr om man inte vÃ¥gar vara hemma…

Julafton, juldagen och annandagen. Tre dagar utan alkohol. Som min bror sa: “Först kändes det lite sorgligt, sillen och snapsen. Men blir julen utan mening för att snapsen ryker - dÃ¥ ska man kanske fundera pÃ¥ vart man är pÃ¥ väg.” Han har skrivit pÃ¥.

Vi också. Tänker vakna i fin form varje morgon och använda dagarna till allt roligt som finns att göra. Springa i snö, till exempel.

Folk springer i snön. Själv kom jag två meter utanför mitt hus innan jag gjorde en så rejäl volt att snöplogaren som blev vittne till det hela sa att jag var bättre än de på cirkus. Tack, det känns fortfarande i kroppen. Från halsen över axel och skuldra och vidare ner över ryggen är det ömt. Höger sida lägger jag mig inte så gärna på.

Men det ska väl gå att springa igen (gå att springa?). Lördagen den 27 december ska vi ge oss på nästa etapp av Sverigestafetten. Samma dag som det är Årets sista långpass runt Stockholm. Trängseln lär vara större där.

Vill du springa i Sörmlands skogar ska du titta här. Rätt bra om vi blir några stycken som kan läsa kartan. Delar av min spatiala förmåga är  lika med noll. Jag tycker det är svårt att gå in på NK genom en ingång och ut genom en annan och veta var jag är.

Årets sista långpass kan man läsa om här och här.

Kör en favorit i repris och bjuder på modern matematik.