I dagens SvD kan du läsa ett reportage om Bloggjoggare, skrivet av Petra Månström som som bloggar om sin maratonträning i samma tidning.

Ibland undrar jag om den tid som min fysiska träning får ta i anspråk riskerar att naggas i kanten av den tid som jag ibland ägnar åt att läsa om träning; hur man tränar, vad man tränar och andras träning. När den läsningen är som bäst ger den inspiration, tips och beslutsamhet och då är det enbart positivt. Flera personer har jag också träffat i andra sammanhang än på deras bloggar och det har alltid inneburit trevliga, givande möten. Men slötiden, när jag bara hamnar vid min dator, den klarar jag mig egentligen bäst utan.

Träningstid får just nu inte stavas löpning. Den lilla inflammerade slemsäcken i knät ska först ge med sig, men skidåkning har kiropraktorn godkänt. Konsten att vara en löpare utan att skada sig - hur klarar man den? Styrketräning behöver jag plussa på med. Hur har ni andra klarat era allt längre distanser utan att det har orsakat skador i era kroppar?

Jag tror faktiskt att det är så. Små mål, små planer - men likväl plan. Förmågan att planera och genomföra enligt planerna ökar våra chanser att lyckas. Tvärtom - ingen plan, lite slumpartade aktiviteter. Ja visst kan det gå vägen, men hur långt kommer vi?

Min plan för mitt första maraton har redan börjat, men den ska gÃ¥ in i en ny fas i nästa vecka. DÃ¥ ska jag fÃ¥ den första omgÃ¥ngen träningsrÃ¥d av en kunnig person  utifrÃ¥n mina förutsättningar att träna inför ett sÃ¥ lÃ¥ngt lopp som ett maraton ändÃ¥ är. Först tyckte jag att en mil var lÃ¥ngt, sedan var en halvmara lÃ¥ngt och nu är det alltsÃ¥ maran som är lÃ¥ng…   än sÃ¥ länge

Strax före jul gjorde jag en volt i halkan, landade på höger arm/axel/höft. Det gjorde jäkligt ont! Smärtan gav med sig dag för dag, men inte helt och hållet. Ta på och av tröjor/jackor har gjort ont. Lägga i backen när man kör bil, inte helt enkelt. Skotta snö, aj, aj, aj. Sova på höger sida går inget vidare. När jag har sprungit har det efter 6,7, 8 km börjat värka i höger knä, men inte som när man är drabbad av det berömda löparknät (och jag har heller inte ökat mängd eller så). I dag har jag därför varit hos kiropraktor-Björn och blivit undersökt och behandlad. Kort sammanfattat var det inte mycket i kroppen som var som det skulle. Stretching, styrka, lite mjuk och fin skidåkning - men ingen löpning den  närmaste veckan.

Första tanken var förstås att det är jäkligt dålig timing - vara snudd på invalid när man ska göra upp en planering för sitt livs hittills största kraftprov! Nu ser jag det faktiskt som en möjlighet: Det där fallet avslöjar svaga punkter i min kropp som behöver stärkas. Tack för att jag fick en kraftig påminnelse om det i så god tid att jag hinner göra något åt det på ett vettigt sätt.

Så där för: I min plan ska det inte ensidigt löptränas. Det ska tränas styrka och smidighet också. På vilket sätt återkommer jag med om en vecka och hoppas att fler kan ha nytta av träningsråden som  jag kommer att få.

ps: PÃ¥ bilden ser du toppen av…    ja, vadÃ¥?

Jag har fått erbjudande via en kollegas bekant att köpa en begagnad joggingvagn och jag går nu och funderar på detta. Är det någon som haft det eller provat att springa med en sådan? Vad tycker ni? Är det en bra investering? Alla tips och tankar emottages tacksamt.

Jag gick på Socialhögskolan i Göteborg. Anledningen till att jag började där var att det var höst när jag tittade på utbildningar och Journalisthögskolan som var mitt förstahandsval inte hade någon intagning till vårterminen. Vänta ett halvår på att få komma igång - ett sånt tålamod var jag inte i närheten av som tjugoåring. Ett minst sagt hafsigt val.

På Socialhögskolan gick en hel del av första generationen kvinnor som hade läst in gymnasiet på KomVux. I min klass gick Inger. Hon hade blivit mamma tidigt, sedan hårfrisörska, sedan blev det alltså KomVux och nu skulle hon bli socionom. Inger var med råge äldst bland oss, en jättegammal 38-åring, det vill säga jäkligt mycket yngre än vad jag själv är nu.

Inger gillade att tentaläsa tillsammans med mig, för jag tvivlade aldrig en sekund på om jag eller någon annan skulle klara en tenta. Men det gjorde Inger. Hon utgick ifrån att hon skulle bli underkänd. För mig handlade det mer om hur mycket tid man behövde lägga ner för att komma i mål, det vill säga slippa se ett IG efter sitt namn på anslagstavlan där tentalistorna sattes upp. Civilrätten - läsa igenom, kolla upp; ok. Statistiken - plugga, plugga, plugga, öva, öva, öva; rätt mycket större insats för att nå ett ok. Samma formel funkade på alla, enligt mitt sätt att se på studierna. Vissa saker var jag bättre på, andra sämre. Insatsen kom därmed att se lite olika ut från kurs till kurs. Men klara tentan? Självklart. Det gjorde alla. Min övertygelse räckte för att Inger också skulle klara sig, bara vi körde tillräckligt med tentapluggtid ihop.

Ett hopp fram i tiden, byte av ämne. Bort med 80-tal och Sopis, in med nutid och löpning. För några månader sedan tillbringade jag en kväll tillsammans med några andra löpare, alla med betydligt fler mil i benen än jag. Jag berättade att jag ville springa ett maratonlopp, men att jag kände mig osäker på om jag skulle klara så många kilometer. Då tittade en av de andra på mig och sa: Det är väl klart att du gör.

Om hon hade sagt “Det är väl klart att du gör” pÃ¥ det där ”Alla kan”-ytliga/glättiga sättet utan att ha en aning om nÃ¥gonting hade jag känt mig missförstÃ¥dd, kanske ocksÃ¥ arg. Bortviftad, liksom. Men det sas inte pÃ¥ det sättet. Det sas med den där övertygelsen som jag känner igen frÃ¥n tentaläsningen med Inger. Klart att du fixar tentan Inger!

När det här med löpning och maraton och springa längre än så dök upp bland personer i min omgivning var det helt sant, självklart och odiskutabelt att det inte var något som jag skulle vara kapabel till. Vid den tidpunkten bestod mitt livs samlade satsning inom idrotten av: skolgympan, två timmar i en squashhall, några rundor i löpardojor runt ett trekilometersspår (så fort som möjligt så att det vidriga snabbt skulle ta slut) samt fyra fem halvhjärtade försök att komma igång på Friskis & Svettis i augusti och januari. Och så har jag faktiskt ridit, men prestationer 30 år tillbaka i tiden kan man väl knappast falla tillbaka på.

Så kort tänkte jag. Jag kunde inte för jag kunde inte för jag var en sån som inte kunde. Inget sjävförtroende, och ärligt, inte världens talang (men det är mindre viktigt). Andra var sådana som kunde. Att de allra flesta av dem hade tränat hårt och tålmodigt för att kunna, det var fakta som jag inte ens nosade på.

Nu tränar jag inför mitt första maraton med samma taktik som jag använde när jag tentaläste: Klart jag kommer i mål om jag tränar tillräckligt för det. Sedan kan det alltid hända saker, men det är liksom en annan historia.

Monte Gordo - snart där igen.

l

Förra året följde DN i sin söndagsbilaga en tjej som skulle komma i form och i år verkar det vara dags för en man. I artiklarna nämns flera intressanta saker. Bl.a :

• Det gör inte sÃ¥ stor skillnad för hälsan att tränar hyfsat ofta om man ändÃ¥ har ett stillasittande jobb.
• Även om man är smal kan man ha dÃ¥liga nivÃ¥er av blodfetter.
• Till synes normalviktiga personer är enligt BMI överviktiga.

Det mesta verkar kunna lösa med mer dagliga motion som promenader till och från jobb, bättre matvanor (något som även min och Cecilias kostgenomgång visade) samt (såklart!) träning. Det ska bli spännande att se hur det går för honom. Förra årets kandidat gick det väldigt bra för. Om jag inte minns fel så började hon med den där populära army träningen och började springa regelbundet.

Dagens magoutfit

I somras påbörjades 40 veckor mot en ny kropp. Jag vet att jag någonstans i början utlovade en gissa slutviktentävling. Det börjar nu dra ihop sig och tänkte att ni ska få lite förhandsinfo för att kunna gissa så kvalificerat som möjligt.

31 veckor in i detta program kan jag säga att jag har inte ökat i tvåsiffrigt tal ännu men jag har för första gången i mitt liv sett en 7:a som startnummer på min vikt. Mitt blodtryck har bara ökat markant, järnvärdet ligger kvar på samma nivå som där jag började. Mitt Sf-mått är numer ca 30, gissar att man som ogravid har ett mått på bara någon eller några cm (löpare gillar ju generellt sett statistik, så här kan man se den förväntade utvecklingskurvan).

Överlag har dess veckor präglats av en “high carb, high fat diet” (i folkmun även kallad för ät det du är sugen pÃ¥) med stora inslag av frukt, grönsaker och nötter. Minimalt med träning, men dock mycket promenad samt cykling när det är barmark. Jag skulle nästan vÃ¥ga pÃ¥stÃ¥ att rätt mÃ¥nga skulle lyckas med denna viktökning (kanske inte bukomfÃ¥ngsökning dock) pÃ¥ 31 veckor utan ett sÃ¥dant raffinerat program som jag gÃ¥r pÃ¥.  Men än Ã¥terstÃ¥r det ett par veckor, mycket kan hända! SÃ¥ börja fundera redan nu var Ã¥t detta kan sluta, kanske blir det du som vinner lite MittVal sport?

Håller man upp fingret i luften anar man att löparspåret just nu har fått en del konkurrens av skidspåret. Inget konstigt med det, naturen bjuder liksom in till det med massor av snö och stabil kyla. Det har blivit lönt att köpa en utrustning eller damma av sin gamla befintliga. För mig var det det sista som gällde i går.  Jag som tyckte att mina pjäxor var nya, eftersom jag för ex antal år sedan bytte ut de gamla trotjänarna som hade hängt med sedan det var konfaläger i Grövelsjön! Ha, ha, man får vara glad om man inte blir stulen för att visas upp i nästa omgång av Antikrundan.

Men så klart funkar en gammal utrustning hur bra som helst för den som tar sig runt ett spår några gånger en snöig vinter. Våga vägra köpa nytt av allt! Vågra vägra tro att vi behöver allt!

 

Carina har skrivit ett roligt inlägg på sin blogg om ett träningspass på skidor. Jag är övertygad om att en sådan träning inte bara är bra för löpningen, utan till och med gör oss starkare och bättre i det vanliga spåret. Våga variera din träning! Undrar vad det skulle betyda för skadenivån gällande löpare?

Vi i små städer har nog koll på vilka skidspår som finns. Värre för den som har flyttat till storstan och inte är så bekant med omgivningarna än, allt är ju också mer avlägset. I dagens DN finns en lista över spår, var så goda, ni i Stockholm.

Senast jag skrev på bloggen handlade det om att våga välja bort löpningen. Låta den vara en dag då kroppen säger ifrån. Stryka ett mål för just den här dagen, den här veckan, den här månaden, fast det blir ett hål i träningsdagboken - det som i förväg är en tanke om träningen och som inte alltid blir den rätta träningen när man väl är där.

Har man ett mÃ¥l pÃ¥ lite längre sikt behöver det mÃ¥let fÃ¥ ett rättvist fokus, sitt utrymme, sin chans att gÃ¥ i uppfyllelse. NÃ¥got “för stunden-mÃ¥l” eller “en kul grej i dag”  fÃ¥r flytta pÃ¥ sig eller strykas helt. För mig är att klara ett maraton ett mÃ¥l pÃ¥ lÃ¥ng sikt. 42 195 meter är inget min kropp springer förbi sÃ¥ där tralala. En person i min närhet tränade upp sig frÃ¥n noll löpning till sin första mara pÃ¥ ett halvÃ¥r. Min trestegsraket heter milen-halvmaran-maran och hade den varit en blomma, hade vi talat perenner och inget annat.

De senaste gångerna jag har varit ute på en löprunda har jag glömt min garmin. Eller vad är det jag har gjort? I dag var det faktiskt så att jag valde att låta den stanna hemma, den som har fått följa med på vartenda pass sedan i april. Registrerat hur långt jag har sprungit, hur snabbt jag har sprungit, puls, ja, ni vet. Det har varit kul, det har sporrat mig att ta i, det har varit lärorikt. Men det har också inneburit att en del av glädjen i stunden, närvaron här och nu, upplevelsen helt enkelt, har dämpats. Att springa med en pulsklocka runt handleden är inte fel, det är inte det, men det påminner mig lite om tillfällen då jag har varit allför upptagen av att ta bilder. Dokumentera för ett sedan. Eller när jag är på en föreläsning både som en intresserad åhörare och som journalist. Den intressade åhöraren Cecilia får stå tillbaka för journalisten Cecilia som ska tänka på hur det ska bli en bra text sedan, nästa dag eller dagen därpå. Så hej då, garmin, men vi ses igen.

Dagens löprunda gjordes under l´heure bleue, denna stund på dygnet då man verkligen bör hålla blicken på himlen och alla dess nyanser och ingen annanstans. Till och med snön gick i blått i det sista av den här dagens ljus.

Som gravid kan man få en hel del löparrelaterade åkommor. Kramp i vaderna på dagtid, men inte minst på nattetid. Tur att man är löpare i grunden och genast kan råda bot på detta. Ökat vattenintag, mer magnesium, 100 fina tåhävningar innan sänggående samt massage. När andan faller på lyxar jag till det med att smörja in med Ice Power. Ibland kan jag nästan inbilla mig att jag sprungit. Men bara nästan.

Januari -09

Det här med att gå på vattengymnastik faller lite mellan stolarna. Passen är så gott som alltid fulla och om man bara har klippkort och inte årskort så verkar det svårt att kunna förboka pass. Det får väl helt enkelt bli hederlig vanlig simning. Känns lite märkligt att ha promenad som den största källan till motion just nu.

Cecilia skickade över lite bilder och bilden i inlägget på oss båda är tagen för drygt ett år sedan, alltså nästan exakt ett år sedan som min storträningsperiod började. Jag saknar att springa långt, kort, snabbt, planerande och oplanerat något enormt. Tänk att löparidentiteten sitter så djupt rotad.

Spelar ingen roll att det är 15 minus ute, om jag bara kunde så skulle jag dra på mig varenda löparplagg jag äger och bara njuta av varenda steg. Men som ni ser på den andra bilden så skulle jag frysa rätt mycket om magen med den glipan, det finns knappast någon jacka som går att knäppa över den. Sen är jag också lite osäker på vilken löparstil jag skulle tillämpa. Nä, simning och promenad får duga i dryga 9 veckor till.