Det blir inga maxpulspass, men jag tränar lite varje dag. De senaste två veckorna jag jag gjort lite yoga varje kväll. Jag fick  av en gravid kollega denna bok, Yoga för gravida och nyblivna mammor. Hon hade köpt den och en gravidyogakurs men inte alls gillat det eller lyckats slappna av på något sätt. Jag tycker dock att både kursen jag gick i höstas och boken har gett mycket. Fram tills nu så har det hållit i gång kroppen och mjukat upp alla kroppsdelar som tenderar att stelna till. Nu mot slutet så fungerar det också som en bra förberedelse för förlossningen. Det finns en uppsjö av övningar som öppnar upp höfter, hjälper den lilla att sjunka längre ner, lindra foglossning etc. Jag hoppas verkligen att jag får nytta av all denna övning och träning.

Jag har också börjar blickat framåt och funderar på vad jag vill träna med x antal kil0n mindre på kroppen och som passar en kropp som nog är ganska mör och trött av barnafödande. På Eriksdalsbadet har de precis börjat med funktionell gruppträning för nyblivna mammor och det finns tre inriktningar, Core, Muskel och Yoga. Det låter onekligen lockande tycker jag. Alternativet är ju annars att skaffa kort på Friskis och gå på deras anpassade träning.  Ja det verkar ju inte bli något större problem att få användning för friskvårdspengen från jobbet. Så mycket träning, så lite tid!

Under hela 2010 skriver Malin och jag för MittVals räkning om vår träning på en sida i Runners World. I numret som kom i förra veckan (2/2010) beskriver Malin hur hon satte personbästa på milen efter en period av minimalt med löpning - men med massor av annan träning. Anledningen till att hon höll löpningen på en låg nivå var en skada i foten som krävde att hon inte belastade den på det sätt som man gör i och med löpträning. Under några månader förra våren kom hon endast upp i tre, fyra mil löpning per månad, men runt 23 timmar i total träningstid. Med den träningen i kroppen sattes alltså sedan nytt rekord på milen. Malin var under 50 minuter.

Ska man bli bra på något måste man träna på just det, heter det i många sammanhang där man skriver om löpning. Springa ultralopp? Träna långt. Vinna en miltävling? Träna att bli snabb på milen. Och så vidare. Låter rätt rimligt i mina, inom löpningen, amatöröron. Men som jag har reflekterat över tidigare: Så mycket skador, så mycket diskussioner om skador, så mycket rehabprat man möter på ett löpparforum som till exempel jogg.se - vad är det som händer under löpträningen?

Själv har jag också drabbats av skador under min tid som löpare. Både skador som jag kan relatera till löpningen (löparknä) och andra skador som inte beror på löpningen, men som har påverkat den på så sätt att att jag har fått göra uppehåll, tänka annorlunda och backa i intensitet. För tillfället är det rehab för mitt knä som gäller, och jag tror inte att den rehaben ska stanna vid att stretcha bort ett löparknä utan ännu viktigare: den ska övergå till en  prehab-träning för att stärka mina för svaga knän.

Det allra bästa är förstås att träna på ett sätt så att en träningsskada aldrig ger sig tillkänna. Nästbäst är att ta hand om små tecken på skador innan de blir till långvariga problem med risk för att bli kroniska. Varje gång min kropp har signalerat att något inte funkar med att löpträna som jag gör har jag ökat min dos övrig träning (styrka, smidighet). Varje gång skadan har gått över har jag minskat på den. Rehab har alltså aldrig riktigt fått chansen att bli prehab. Dumt, men sant.

Att ha ett mål med sin träning har två sidor: Det ökar i alla fall min motivation - men det får mig också att vilja lite mer än jag bör ibland. Att springa tillsammans med andra har på samma sätt två sidor: Det är många gånger roligt - men kan få mig att låta en ett pass bli för långt för vad min kropp klarar av just nu.  

BÃ¥tbrygga i vinterskrud

Det är sådant som jag behöver komma tillrätta med för att komma vidare i min löpning. Klara av att träna smart innan en skada dyker upp.  Den här månaden har jag sprungit hur lite som helst, men kommit upp i träningstid likt vad Malin gjorde innan hon satte sitt rekord på milen. Nu är ambitionen att hålla fast vid styrke- och smidighetsträningen och att smyga igång med löpningen igen.

I kväll bjuds det både möjlighet till core och yoga på Friskis. Jag har bokat mig på båda. Först på tisdag blir det en ny tur i spåret.

Ok. Man är inte i sitt livs bästa form när svettfläcken på magen ser ut så här efter 22 minuters löpning i långsamt tempo. Men det var 22 minuter lycka. Två minuter längre i spåret än sist jag försökte springa och knät började värka vid 20.  I dag 22 minuter. Ingen värk. Jag ler.

Under min korta tur hann jag träffa pÃ¥ tvÃ¥ andra löpare, fast snön fullkomligen hälldes ner frÃ¥n himlen och underlaget var sÃ¥ där. Ett par som var ute och gick ropade Ã¥t mig att “det gÃ¥r bra att springa hela vägen (in mot vÃ¥r gästhamn). En man som kom pÃ¥ slutet frÃ¥gade om det gick bra. Han sÃ¥g glad ut. Härligt att inte träffa pÃ¥ en endaste en som gnällde över snön och jag vill sÃ¥ gärna hinna med nÃ¥gon riktig springutflykt i den innan den försvinner.

En kort löptur innebär gott om tid för lite smidighets- och styrketräning. Kolla gärna på den här sidan om du är intresserad av rehab, styrka och smidighet som du enkelt kan göra var som helst.

I veckan fick jag ett första träningsprogram från Rubin i min epost. Från och med vecka 10 kommer jag att att ägna mig åt löpträning, smidighetssövningar och muskelstärkande i en mix som jag inte hade kunnat tänka ut själv. Jag hade (antagligen) kört igång med löpningen alldeles för snabbt och lagt till för lite av det andra - och troligen fått problem i kroppen när jag kom upp i distanser runt  halvmaran plus. Igen.

Risken för för snabb upptrappning skulle dessutom öka eftersom jag snart Ã¥ker till Portugal. Det är lätt att vilja vara med pÃ¥ allt när man är där och hela grejen är att man ska (löp-)träna. Springa ett pass före frukost, hänga med pÃ¥ ett annat resten av förmiddagen, löpskola eller springa nÃ¥gon mil till efter lunch, hänga med pÃ¥ Rune Larssons femmilare dagen därpÃ¥ och varför inte tvÃ¥ dagar senare ocksÃ¥…  ja, ni hör själva. Nu har jag inte pÃ¥ nÃ¥got vis varit en av dem som har sprungit hur mycket som helst under mina veckor där, men jag tror att mÃ¥nga utifrÃ¥n sin förmÃ¥ga känner igen sig: Lätt att vilja lite för mycket när det är sÃ¥ roligt, men Ã¥terhämtningen blir inte mindre viktigt för att man befinner sig i ett annat land.  Istället tar jag det alltsÃ¥ ganska piano bÃ¥de till dess det är vecka 10 och  ocksÃ¥ när jag sätter igÃ¥ng. Drömmar om femmilsutflykter och liknande sparar jag till ett annat sammanhang.

Maratonträning modell medel. Medel för att min träning är inte något att hoppa på för den som satsar på att komma i mål på en tid som anses som snabb. Medel för att jag trots allt inte börjar min träning alldeles från ingenting, utan jag har mina 120 mil i benen från 2009 med mig in i träningen.

Från och med vecka 10 kan den som vill hänga på gå in under Sidor här till höger och sedan Veckans träning. Lycka till, alla, med er träning!

Nu äger ju inte jag någon Iphone men om jag gjorde det så skulle jag förmodligen testa detta för att hålla koll på min träning. Jag fullkomligen älskar att spalta och stapla upp min träning i mängd, tid, distans, veckosummeringar etc. Om man vill vara lite publik med sin träning så kan man även dela träningsdatan direkt till Twitter och och Facebook. Någon av er därute som provat denna app?

Det ligger nog lite i tiden att dela med sig av sin träning förutom att bara skriva den. Jogg.se har ju precis lanserat att man kan få sin träning som registreras på jogg att synas direkt på bloggen. Så genast landar jag i en hönan och ägget fråga, blir man löpare för att man gillar att spalta upp siffror etc, eller börjar man gilla spalta upp siffror för att man är löpare?

Jag började kostregistreringen med följande rader i söndags:

Frukost 09:15

Kefir 157 g
Russin 15 g
Krossade linfrön 4 g
Solroskärnor 10 g
Quinoapuffar 10 g
Bregott ekologiskt 3 g
Bröd Äntligen 40 g
Kalles kaviar 4 g
Svart te
Honung 8 g

God morgon Juice med Järn + Folsyra 1,5 dl

Och avslutar strax kostregistreringen med:

Kvällsfika 19:00

1 st Semla (Gigantisk)

Tur att jag kolhydratladdar inför den 26:e mars.

Känns som att det kan bli lätt köldastmavarning om man är ute och springer en dag som denna. Men i stället för att vänta på alla icketåg och bussar verkade det som att riktigt många tog sig en morgonpromenad i solen. Så nära man kommer en fjällsemester i Stockholm utan att åka någonstans. Synd bara att man ska sitta på jobbet och stressa upp sig över hur man ska ta sig hem sen.  Kanske blir det lite ytterligare vardagsmotion om inte trafiken går som den ska?

För er som inte behöver ta er utanför dörren idag kan jag rekomendera att insupa atmosfären genom att läsa på DN som rapporterar kontinuerligt om alla förseningar, kaostrafikanter och kollektivtrafikbesvär.

Av någon anledning har jag snubblat över en massa gott bröd den senaste tiden.  Alla pratar surdegsbröd, DN guidar till bästa bagerierna, någon bloggar om sina brödäventyr, man kan beställa surdeg från andra sidan atlanten och var och varannan man över 30 år som jag känner drömmer om att bli kungen av surdegar.

Passande nog infaller första dagen av kostregistrering på en ledig dag och jag vill ju inte vara sämre bagare än vad år 2010 uppmanar till. Nu svänger man ju inte i hop en surdeg på en dag, den ska ju matas och ha sig över lång tid. Så det fick bli hederligt vanligt långjäst bröd. Det lär också öka på mitt kolhydratintag denna dag till maxnivåer, men det är ju så gott med färskt bröd, gärna en skiva eller två för mycket.

I morgon börjar kostregistreringen. I år blir det helt annorlunda för mig. Jag rör mig numer inte mer än vad man gör så där till vardags. Till och från jobb, en vända på stan, ner till affären och så hem igen. Vädret gör inte heller det hela lättare när tyngdpunkten påkroppen är starkt förskjuten och balansen ur fas.  Men trots den minskade rörligheten så förbränner jag gissningsvis mer än gemene man som inte motionerar. Jag ska ju äta för lite mer än mig själv.

Jag hoppas att registreringen visar att jag äter gravidnyttigt och att jag inte upprepar samma kostmisstag som upptäcktes redan förra året.  Digitalvågen är avdammad och redo att väga minsta lilla som ska intagas i ätväg under dagarna tre.

I natt låg jag vaken ett tag och tänkte på att ena nittonåringen befann sig högt upp i luften, på väg mot Nairobi.  Sådana där små frön, som nyss låg i ens mage. Håller på att vänja mig vid att de far och flyger runt i världen. Lite oro.

Samtidigt rasar halva tennishallen av all snö på taket. Halv två i natt hade den fått mer snö än den klarade av. 1600 kaniner fanns där, stor utställning på gång. Man vill knappt tänka på hur många småflickor som hade varit runt burarna tolv timmar senare, om det hade skett då. Eller att någon i familjen är på banorna minst ett par gånger i veckan. Inget man oroar sig för.

(Nittonåringen har landat, förstås. Första gången i Afrika.)