Under hela 2010 skriver Malin och jag för MittVals räkning om vår träning på en sida i Runners World. I numret som kom i förra veckan (2/2010) beskriver Malin hur hon satte personbästa på milen efter en period av minimalt med löpning - men med massor av annan träning. Anledningen till att hon höll löpningen på en låg nivå var en skada i foten som krävde att hon inte belastade den på det sätt som man gör i och med löpträning. Under några månader förra våren kom hon endast upp i tre, fyra mil löpning per månad, men runt 23 timmar i total träningstid. Med den träningen i kroppen sattes alltså sedan nytt rekord på milen. Malin var under 50 minuter.

Ska man bli bra på något måste man träna på just det, heter det i många sammanhang där man skriver om löpning. Springa ultralopp? Träna långt. Vinna en miltävling? Träna att bli snabb på milen. Och så vidare. Låter rätt rimligt i mina, inom löpningen, amatöröron. Men som jag har reflekterat över tidigare: Så mycket skador, så mycket diskussioner om skador, så mycket rehabprat man möter på ett löpparforum som till exempel jogg.se - vad är det som händer under löpträningen?

Själv har jag också drabbats av skador under min tid som löpare. Både skador som jag kan relatera till löpningen (löparknä) och andra skador som inte beror på löpningen, men som har påverkat den på så sätt att att jag har fått göra uppehåll, tänka annorlunda och backa i intensitet. För tillfället är det rehab för mitt knä som gäller, och jag tror inte att den rehaben ska stanna vid att stretcha bort ett löparknä utan ännu viktigare: den ska övergå till en  prehab-träning för att stärka mina för svaga knän.

Det allra bästa är förstås att träna på ett sätt så att en träningsskada aldrig ger sig tillkänna. Nästbäst är att ta hand om små tecken på skador innan de blir till långvariga problem med risk för att bli kroniska. Varje gång min kropp har signalerat att något inte funkar med att löpträna som jag gör har jag ökat min dos övrig träning (styrka, smidighet). Varje gång skadan har gått över har jag minskat på den. Rehab har alltså aldrig riktigt fått chansen att bli prehab. Dumt, men sant.

Att ha ett mål med sin träning har två sidor: Det ökar i alla fall min motivation - men det får mig också att vilja lite mer än jag bör ibland. Att springa tillsammans med andra har på samma sätt två sidor: Det är många gånger roligt - men kan få mig att låta en ett pass bli för långt för vad min kropp klarar av just nu.  

Det är sådant som jag behöver komma tillrätta med för att komma vidare i min löpning. Klara av att träna smart innan en skada dyker upp.  Den här månaden har jag sprungit hur lite som helst, men kommit upp i träningstid likt vad Malin gjorde innan hon satte sitt rekord på milen. Nu är ambitionen att hålla fast vid styrke- och smidighetsträningen och att smyga igång med löpningen igen.

I kväll bjuds det både möjlighet till core och yoga på Friskis. Jag har bokat mig på båda. Först på tisdag blir det en ny tur i spåret.