Två dagar kvar tills planet lyfter på väg mot Portugal  och en träningsvecka där. Det finns bättre tillfällen att få besked om en liten bursit som sitter i höger knä och sätter stopp för löpning tills vidare

I dag blev knät undersökt på nytt. Jag trodde aldrig fullt på på diagnos löparknä. Har haft klockrena känningar av det tidigare, efter mina två första försök att springa en halvmara. Båda gångerna ökade jag på distansen för snabbt, fick ont, vilade och blev bra. Om jag inte sprang gjorde det inte ont ett dugg. Den här gången har jag haft något som påminner om tandvärk, fast i knät. Uppehåll från just löpning har inte hjälpt. Lite ont även när jag är stilla. Tiden har gått och det har inte blivit så mycket bättre, för jag har ju tränat på andra sätt - och därmed retat den inflammerade slemsäcken tillräckligt mycket för att hålla liv i den.

Så nu är det verkligen ruta noll som gäller. Smörja med Voltarén. Vad sägs om följande program den närmaste tiden? Träning som jag verkligen inte hade tänkt mig i en maratonsatsning :

- Drag/släpa benet bakåt med hälen i golvet. Glid sedan ut igen och sträck på knät.

- Ligg med raka knän. Spänn främre lårmuskler så att knävecken pressas mot underlaget.

- Stå på det sämre benet, lätt böjt knä. För det bättre benet rakt bakåt. 

Det blir alltsÃ¥ till att stuva om i träningsupplägget. DelmÃ¥l 1 är att göra en bra rehab. DelmÃ¥l 2 halvmilen. DelmÃ¥l 3 milen. Och sÃ¥ vidare mot var jag befann mig innan det här ofrivilliga löpuppehÃ¥llet blev till. Sedan är det bara resten kvar. Malin sa en bra sak tidigare i dag, när vi pratade i telefon: ” Tänk vad du laddade för att klara av att springa din första mil. SÃ¥ är det ju inte den här gÃ¥ngen. Det kommer att gÃ¥ lättare, för du vet ju redan vad du kan. Du hinner.”