På söndag åker jag till Stockholm för att heja på Malin när hon springer Tjejmilen, hennes första lopp efter graviditet och förlossning. June har hunnit bli fem månader, och visst verkar det som om det kan bli en hel del bebisar i spåret framöver - lite här och där växer magarna till sig har vi kunnat läsa

2008, första året vi sprang Tjejmilen, gjorde vi det båda två. I fjol hejade Malin på mig, så det blir ju snygg symmetri av det hela att jag står bredvid och hejar i år. Jag ställer mig i backen upp förbi Radiohuset, alltså på Oxenstiernsgatan, och tänker få syn på fler än Malin: Löpning & Livet-Andréa, Mialena, Coyntha, Jossan och min arbetskamrat Linda som precis har börjat med löpning tillsammans med sin dotter Saga. De har snabbt jobbat sig fram mot milen! Någon mer som jag ska hålla utkik efter?

Förutom Linda är ju alla som jag har räknat upp erfarna löpare som har ställt upp i många lopp, men här Linda (och till dig som kanske också ska springa ett millopp för första gången) kommer Malins och mina tips. Lycka till på söndag!!!

 1. Gå till din startfålla i god tid. Det blir snabbt fullt i startfållorna och det sista man vill är att starta en mil med att vara stressad för att man kom för sent eller för att man inte fick plats i den startgrupp man hade tänkt sig.
2. Ställ dig i rätt startfålla. Tror du att du gör milen på en timme - ställ dig i den startfållan. Då är det troligare att du går ut i rätt tempo och du skapar inte irritation för de löpare som är mycket snabbare än du.
3. Unna dig att dricka vid några av vätskekontrollerna. Du tappar inte mycket tid, och skulle det vara varmt och soligt på söndag kan du behöva lite vätska.
4. Få en energi av alla de som hejar på längs med banan. Tänk att de står där just för din skull! Sug i dig av hejaropen och inse att du är precis så bra som publiken säger! Inte minst på upploppet kan du få extra kraft av alla som tjoar och applåderar.
5. Skaffa en löparkompis under loppet. Försök hitta någon som springer lika fort som du och häng på. När det känns lite tyngre har du draghjälp av denna personen. Säkert är det någon som tar rygg på dig på samma sätt. Du tar hjälp av någon och någon tar hjälp av dig.
6. Känns det tungt mot slutet? Ge inte upp, utan tänk “jag är ju i mÃ¥l om sÃ¥ och sÃ¥ mÃ¥nga minuter - klart jag klarar av att känna mig slut den lilla stunden som det faktiskt rör sig om”.

Lycka till på söndag! Kom till MittVal´s bod efter loppet, så ses vi där!

Inte vet jag hur många gånger jag har börjat att lyssna på Sommar i P1 i år - och tröttnat efter en stund. Sommarprataren och jag fick aldrig ihop det med varandra. Så igår, sista chansen, med Niklas Rådström. Inte ett ord ville jag missa, så jag lyssnade på nytt i kväll. Efter 31 km på på meridan.

Inte sedan i januari har jag kunnat springa. De senaste månaderna har jag varannan vecka gjort försök efter försök med samma resultat; efter knappt tio minuters gör det ont i knäet. Nej, det går inte över om jag fortsätter.  Det blir värre. Jag tror jag har väntat fyra av de tolv veckor det lär dröja innan jag blir kallad till ortopeden.

I går var det Oxelöloppet, ett litet lopp om 5 eller 10 km. Det är samma runda som Snabba Jenny och jag brukade springa på våra onsdagsluncher. Mialena som alltid är med på Friskis&Svettis måndagsjogg satte nytt PB i går - grattis! 

Jag blir avundsjuk på alla som springer! Jag vill också!

 

Alla känslor är ok, men avundsjukan är ingen kul känsla. Som tur är sitter den inte så djupt i mig, och använder man den rätt finns det drivkraft i den: gör vad du kan då, för att vara i fin form när du kan springa igen! Cykla, simma, styrketräna. Det finns massor av människor som inte har möjlighet till något av det heller.

…istället för transportlöpning är vad som gäller för stunden. Jag har 15,5 km till jobbet, till största delen pÃ¥ cykelväg. Lite svängar, lite stopp, lite knix, nÃ¥gra rejäla raksträckor och jag är där pÃ¥ 43, 44 minuter. Tur och retur fÃ¥r jag en och en halv timmes motion insprängd i vardagen, bara hur lätt som helst.

Meridan fungerar utmärkt. Det handlar mer om tur än cykelkunskap och skicklighet från min sida. Jag har inte mycket till Råd och rön-grävande journalistik i mig för att försäkra mig om bästa inköp vare sig det gäller prylar eller telefonabonnemang. För det mesta blir det bra ändå, och jag får tid över till annat.

Utan pakethållare krävs en ryggsäck att packa ner jobbkläder i. Det finns många tillfällen då jag är glad för att det minst sagt är en ledig klädsel som gäller på min arbetsplats; hur viker man en kostym så att den ser slät och fin ut när man packar upp den ur en rygga?

 

I gÃ¥r var första arbetsdagen efter semestern och jag rullade iväg hemifrÃ¥n kvart över sex. Att cykla sÃ¥ tidigt passar mig mycket bättre än att springa vid samma tidpunkt. Cyklingen klarar jag energimässigt pÃ¥ ett glas O´boy, men ska jag springa behöver jag äta riktigt, smälta maten, gÃ¥ pÃ¥ toaletten (och ändÃ¥ riskera ett stopp pÃ¥ vägen…).  När jag kommer fram äter jag frukost (nerpackad i ryggan den med) framför datorn och duschar efterÃ¥t - skönt att fÃ¥ svettas klart först.

Man ångrar faktiskt aldrig en sådan här start på dagen!

Efter att ha cyklat en tredjedel av vägen hem blev jag omcyklad av en riktg racer, och först då upptäckte jag att jag hade glömt att sätta på mig cykelhjälmen. För ett år sedan körde jag förbi en cykelolycka och lovade mig själv att alltid använda hjälm. Det gjorde jag inte. För några månader sedan blev en kompis lillebror påkörd av en bil som korsade cykelbanan. Han hade inte överlevt utan hjälm, och två små barn hade haft en pappa mindre. Då lovade jag mig själv igen och struntar numera aldrig i att sätta på mig hjälmen - men glömma den kan jag tydligen fortfarande göra.

Löpuppehållet fortsätter. Tjejmilen närmar sig och jag satsar på att göra bra ifrån mig bland publiken.

För mÃ¥nga Ã¥r sedan läste jag massor av böcker som var skrivna av personer som hade seglat jorden runt eller i alla fall jäkligt lÃ¥ngt. En av alla skildringar som har stannat kvar i mitt minne är “Nothern Lights segling Arktis Antarktis” av Rolf Bjelke och Deborah Shapiro. De tvÃ¥ möttes och bestämde sig för att tillsammans göra en världsomsegling i nord-sydlig riktning sÃ¥ lÃ¥ngt som det fanns öppet vatten.

Det gjorde de också, och 1985 kom boken ut. De har fortsatt att segla, i trettio år har de gång på gång seglat runt jorden. I dagens DN finns en längre intervju med dem, nyss hemkomna från sin förmodade sista expedition bland isbergen. Rolf Bjelke har hunnit bli 74 år, Deborah Shapiro 59. I boken som jag nämner finns bilder på dem då hon bör vara strax över de 30, han i 45-årsåldern. De är sig lika, men ändå inte. Trettio år av äventyr på haven har de framför sig - men de kunde de nog inte riktigt överblicka då.

Jag vet, det här inlägget, artikeln i DN och litteraturen jag refererar till handlar inte manifest om löpning. En och annan finner nog sambandet ändå.

För den som inte vet är Hävringe den allra yttersta ön med hus på utanför Oxelösund. Lite längre ut finns några skär där det finns gott om säl, sedan är det vatten, vatten, vatten och sedan är det väl Estland som är nästa stopp.

I förrgÃ¥r blÃ¥ste det rätt bra när P och jag gav oss ut med Rivalen. Vi hade tänkt oss en tur ett par dagar norrut, men sÃ¥ sa P “ska man komma till Hävringe i sommar är det i dag”. Fina vindar dit, och i morgon ska det blÃ¥sa sydligt”.

Klart vi satte kurs mot Hävringe. Tunga moln på himlen, men inte en droppe regn på oss. Med vinden snett bakifrån gjorde vi stadigt sju knop, och snart blev det glesare och glesare med öar runt omkring oss. I en låg, smal båt som är gjord för segling inomskärs kommer havet nära. Båken på Hävringe syntes långt fram, kom allt närmare. Dyningarna blev större, men molnen ovanför oss mindre. Lagom tills vi i skydd av ön och de mindre skären bredvid tog ner seglen och satte igång motorn sprack det upp och solen kom fram.

 

Det var tomt i gästhamnen (=2-3 platser, inte stor!) och vi fick precis plats med vår drygt elva meter långa båt längs med en del av bryggan. Hävringes  var under flera hundra år bemannad med lots ända fram till 1979 då lotsen flyttades in till Oxelösund. Vid båken som stod klar 1751 finns det gamla lotshuset som ska gå att hyra (via tillsyningsmannen för Hävringe?), lite nedanför ligger ett tiotal småstugor som jag tror ägs av privatpersoner. Fåglar, björnbär, klippor och Gustaf Dalén som man kan se, långt ute i havet. Jag har en kompis som samlar på fyrar. Han säger att han ska ha besökt alla innan han dör. Sämre saker kan man samla på.

Vi sov över i augustimörkret, och nästa morgon vaknade vi tidigt. Kvart i sju var seglen uppe och vi var ensamma på havet. Några timmar senare satt vi båten inomskärs och åt full english breakfast. Morgondoppade och allt. Sådant jag gör medan jag inte springer. Men tänk om vi kunde springa till Hävringe - vilken utflykt!

Styrketräningen och simningen går bra. Jag hade ju tre mål som jag ville uppnå under 2010: springa Berlin (skjutet på framtiden) något annat som också handlade om löpning som jag har glömt, spelar ingen roll, och så det sista: kunna dra igång min båtmoter. Yes, yes, yes - nu klarar jag det Plötsligt blir det lite roligare att vara på gymmet.

 

 

 

 

 

Tre bilder från mitt träningsliv just nu - det är inte svårt att lova att det är ut i spåret jag längtar, så fort som det bara är möjligt.

Men ett gym har sina poänger, inte bara som omväxling till balansplattan och balansbollen hemma på vardagsrumsgolvet. Jag anstränger mig när jag är där; använder tiden. Gårdagens 40 minuter blev verkligen 40 minuter - inte en kotte mer än jag fanns på plats, vilket betyder att man kan träna utan att vänta på sin tur.  Jag lär hinna få ihop lite styrketräning medan jag väntar på min tur att komma till ortopeden med knäet - remiss är skickad, vad god dröj, gäller nog en bra bit in i hösten.

må: cykling 60 min
ti: styrka 30 min
on: simning eller vattenlöpning 30 min
to: styrka 30 min
fr: vilodag

Redan på dag 2 i mitt träningsschema för denna veckan kom jag av mig. Hade hela dagen till mitt förfogande och fick inte till en enda enbent tåhävning eller något annat heller som kan kallas styrketräning. Såg massor av människor som var ute och sprang. Somnade sur.

Vaknade i morse och insÃ¥g även utan kontaktlinser i ögonen att mina smÃ¥ muskler höll pÃ¥ att vissna alldeles. Armarna sÃ¥g ut som om ingen hade använt dem pÃ¥ evigheter. Jag drog pÃ¥ mig tightsen och stack iväg till gymmet. Där brukar vara rätt tomt, men i dag satt en kraftig karl i de flesta maskinerna Varenda gÃ¥ng jag skulle överta en fick jag 1) torka bort svett 2) ändra frÃ¥n typ 100 kg till 20. Och det var tungt ändÃ¥. LÃ¥ren brände sÃ¥ att jag var rädd för att de skulle ta fyr och det gungade i skallen pÃ¥ mig när jag ändÃ¥ fortsatte. Lite stolt var jag för att jag inte gav upp, utan tvärtom vÃ¥gade mig pÃ¥ en maskin som jag aldrig har testat tidigare. Plötsligt en som gick lätt, tänkte jag, men sedan tog en av de där alla starka över och dÃ¥ insÃ¥g jag att jag inte hade kopplat pÃ¥ vikten, eller hur man uttrycker det…

 

Gym & jag är väl inte som gjorda för varandra, men i 50 minuter höll jag mig kvar, sedan orkade inte mina öron med mer reklamradio. Jag fortsatte till badhuset och simmade 1000 meter i utebassängen, och någonstans vid 300 var jag på gott humör. Regnmolnen vek undan, solen kom fram och jag vann en längd över en tjej som kanske hade fyllt åtta år.

Tycker man att träningen går dåligt ska man inte låta bli att träna. Fast det är så lätt att göra så.

I morse läste jag på Andréas blogg Löpning & Livet att hon nära på tyckte att det var bra att hon inte kunde springa just nu, för det innebar en massa tid till att träna styrka. Så klart att det är klokt att tänka så - ändå har jag sakta medan säkert tappat alltmer av lusten till träning när inte löpningen fungerar. Tyvärr. Andréas ord var vad jag behövde. I kväll har jag kört ett halvtimmespass styrka hemma på golvet. Svetten rann och hunden jag passar slickade glatt i sig från mina armar

Jag har aldrig varit en sÃ¥dan som har hÃ¥llit pÃ¥ med idrott. Löpningen var lÃ¥ngt ifrÃ¥n nÃ¥gon omedelbar kärlek. Jag tyckte den var plÃ¥gsam, jobbig, det gick dÃ¥ligt. Jag hade ganska länge ingen som helst lust att ge mig ut - men jag ville kunna springa. Den viljan var större än obehaget, och mitt sätt se till att löppassen blev av var att rakt av bestämma att dÃ¥ och dÃ¥ och dÃ¥ ska jag springa. Om jag för var gÃ¥ng hade känt efter, tänkt, sÃ¥ hade det aldrig passat. Var det lite lite för sent för att ge sig ut? Gick det inte lika bra i morgon? Är det inte för kallt, för varmt, för blött, har jag inte för mycket annat att göra… nÃ¥gon som känner igen sig?

Långt ifrån alla fräsiga möjligheter att hålla koll på sin träning med hjälp av pulsklockor och olika träningsdagböcker på nätet tejpade jag upp en hemmagjord almanacka på insidan av städskåpet i köket. Där markerade jag vilka dagar jag skulle springa och så det viktigaste: jag gjorde det. Var så gott som alltid ute i en halvtimme, även om jag till en början inte sprang i en halvtimme. Samma runda varje gång.  Till slut gick det att springa ungefär en halvmil och må ganska bra både under tiden och efteråt. Almanackan med de förbokade dagarna behövdes inte längre. Jag gav mig ut för att springa ändå.

Det är bara att göra på samma sätt med styrketräningen, cyklingen, simningen; allt som jag kan göra medan löpningen får avvakta. Svårare är det faktiskt inte.  Här använder Julia segelbåten för sina chins - det finns massor av möjligheter till träning.

På Petra Månströms blogg finns en hel rad av bra styrkeövningar som Andréa och hennes kompis visar upp.  Bara att ta för sig, tack!

De närmaste dagarnas träning ser ut så här:
må: cykel 60 min
ti: styrka hemma 30 min
on: simning eller vattenlöpning 30 min
to: styrka hemma 30 min
fr: vilodag

I förra veckan visade röntgenundersökningen av mitt knä - ett helt friskt knä. Ändå gick det inte att springa mer än 12 minuter i dag innan smärtan kom, och den är inte av den sorten som ger med sig. Tvärtom så fortsatte knäet att göra ont hela dagen. Så uppför sig inte ett lindrigt ansträngt löparknä. Jag har blivit remitterad till ortopeden för att man där ska ta ställning till om någon ska titta in i knäet. Utmaningen till dess löpningen fungerar blir att träna på de sätt som går för att inte tappa allt som är uppnått.

Läget är rätt alltså mörkt, om man inte lyfter blicken längre än till vad som är planerat; Tjejmilen den 5 september och Berlin Marathon den 26 september, de lopp som jag redan i höstas visste att jag ville springa under 2010. Mitt första maraton, mitt sista steg i trestegsraketen milen-halvmaraton-maraton.

En kompis till mig som nog många skulle anse lever rätt knapert fick  under några års tid möjlighet att bo helt fantastiskt i en flygelbyggnad på en vacker gård. På de gröna kullarna utanför betade fåren och naturligtvis fanns där en sjö i västerläge. Efter tre år fanns inte längre erbjudandet kvar utan hon skulle på nytt försöka hitta något att hyra. Jag frågade henne om hon inte var ledsen när hon behövde lämna allt detta. Då svarade hon: Varför skulle jag vara ledsen för att jag har haft det så här fint i tre år?

Jag tänker ofta pÃ¥ hennes svar när det inte gÃ¥r som man vill eller blir som planerat. Ofta har man ju ändÃ¥ kommit en bit pÃ¥ väg, upplevt massor, uppnÃ¥tt nÃ¥got. Varför skulle jag vara ledsen för att jag upptäckte löpningen, för att jag har sprungit längre och mer än jag nÃ¥gonsin trodde mig om, för att jag har fÃ¥tt nya vänner genom löpningen, för att jag har varit i Portugal pÃ¥ träningsveckor…  även om jag inte kommer att springa i Berlin i Ã¥r?

Målet kvarstår.  Det verkar ju  inte alldeles lätt att nå just nu, men visst brukar det ljusna?