Här var det 18 dagar kvar.

Nu är det bara 11 dagar kvar till beräknad födsel (men känns som 11 veckor). Jag är hemma från jobbet sedan snart två veckor och det är ovant att bara ta det lugnt när man normalt är en person som gärna fyller dagarna ordentligt.

Otympligheten gör sig påmind och det är först de senaste dagarna som det känns lätt att gå ute igen, nästan så att man hade glömt hur det ser ut under all snö och is. Idag satt jag på mig ett par löparskor och tog en promenad på barmark i 30 minuter. Jag kände mig toksnabb. Kanske satt jag ett gravidpers mellan Gullmarsplan och Årsta torg. Jag gick om minst fem tanter och farbröder.

Gud vad det ska bli skönt med, vår, sol, lätta skor, mindre mage och tunnare jacka.

Det blir inga maxpulspass, men jag tränar lite varje dag. De senaste två veckorna jag jag gjort lite yoga varje kväll. Jag fick  av en gravid kollega denna bok, Yoga för gravida och nyblivna mammor. Hon hade köpt den och en gravidyogakurs men inte alls gillat det eller lyckats slappna av på något sätt. Jag tycker dock att både kursen jag gick i höstas och boken har gett mycket. Fram tills nu så har det hållit i gång kroppen och mjukat upp alla kroppsdelar som tenderar att stelna till. Nu mot slutet så fungerar det också som en bra förberedelse för förlossningen. Det finns en uppsjö av övningar som öppnar upp höfter, hjälper den lilla att sjunka längre ner, lindra foglossning etc. Jag hoppas verkligen att jag får nytta av all denna övning och träning.

Jag har också börjar blickat framåt och funderar på vad jag vill träna med x antal kil0n mindre på kroppen och som passar en kropp som nog är ganska mör och trött av barnafödande. På Eriksdalsbadet har de precis börjat med funktionell gruppträning för nyblivna mammor och det finns tre inriktningar, Core, Muskel och Yoga. Det låter onekligen lockande tycker jag. Alternativet är ju annars att skaffa kort på Friskis och gå på deras anpassade träning.  Ja det verkar ju inte bli något större problem att få användning för friskvårdspengen från jobbet. Så mycket träning, så lite tid!

I morgon börjar kostregistreringen. I år blir det helt annorlunda för mig. Jag rör mig numer inte mer än vad man gör så där till vardags. Till och från jobb, en vända på stan, ner till affären och så hem igen. Vädret gör inte heller det hela lättare när tyngdpunkten påkroppen är starkt förskjuten och balansen ur fas.  Men trots den minskade rörligheten så förbränner jag gissningsvis mer än gemene man som inte motionerar. Jag ska ju äta för lite mer än mig själv.

Jag hoppas att registreringen visar att jag äter gravidnyttigt och att jag inte upprepar samma kostmisstag som upptäcktes redan förra året.  Digitalvågen är avdammad och redo att väga minsta lilla som ska intagas i ätväg under dagarna tre.

… men väl en mil pÃ¥ söder. Jag har med denna mage, i v 35, gjort Ã¥rets första anmälan till ett lopp, Midnattsloppet. Varje Ã¥r fÃ¥r vi erbjudande om att springa med jobbet och de stÃ¥r för startavgiften. Flipp eller flopp? Det Ã¥terstÃ¥r att se. Om jag springer sÃ¥ kan jag ju i alla fall se det som ett träningspass. Men nog känner jag mig lite mer pÃ¥ banan nu när jag vet att det snart finns en nummerlapp för mig där ute.

På bilden ser ni min just nu bäste vän, foglossningsbältet. Ett ca 1 dm brett elastiskt band som läggs omlott på höfterna två varv och fästes med kardborreband. Så fort det åker på så känner man på en gång hur det dra ihop höfterna och foglossningen dämpas. Det gör riktigt ont när jag inte har det och jag märker skillnad så fort jag sätter på mig det. Det lite nyckfulla med foglossning är att det kan komma och gå, så helt plötsligt en dag känns det jättebra och så slarvar man lite med det ganska osnygga bältet, och vips så är smärtan där.

Nackdelen med bältet är som sagt att det inte är så snyggt att det hamnar på någon våraccessoarlista.  (Tänk er en omvänd korsett, dra i hop ett skärp 3-4 hål för myckert strax under midjan, smala höfter och bredare midja). Eftersom det drar i hop höfterna så hårt blir man också ganska så orörlig när det kommer till att böja sig ner eller fälla kroppen framåt (som en fällkniv).  Så därför gör jag varje dag mental note to self om attt sätta på mig skorna innan bältet är på.

Nu går det inte att ta miste på att det börjar närma sig, hips don´t lie.

Nu har skröpligheten även börjat göra sig påmind i denna gravida kropp. Foglossningen gör sitt och för tillfället är promenader längre än till bussen etc. ett minne blott. Men jag är ändå fantastiskt glad över att det tog 33 veckor innan det blev så. Nu kan ju foglossning och andra graviditetskrämpor slå lite random, men jag intalar mig ändå att det tagit längre tid för dem att dyka upp hos mig för att jag hade ett bra utgångsläge.

Alla dessa timmar och kronor som spenderats hos en kiropraktor som ständigt påmint mig om att bålstyrka är a och o för en stark kropp i övrigt verkar ha lönat sig. Men som sagt, nu vill inte fogarna hålla i hop ordentligt längre (något som jag hoppas få nytta av om sisådär 7 veckor). Det är ju inte heller inte för inte som ca 80 % av alla gravida också får delade magmuskler, så ni kan ju gissa hur stabil man känner sig i bål och höft just nu.

Men man kan ju alltid prata träning! Så häromdagen var jag hos funrun och fikade samt pratade träning så herregud vad peppad jag kände mig efteråt. Vi fastnade lite vid backträning och kom fram till att min närmsta mördarbacke (1 km lång), var en av hennes närmre där hon bodde förut. Men vi får nog hålla den lite hemlig så det inte blir backlöparturism där.

Dagens magoutfit

I somras påbörjades 40 veckor mot en ny kropp. Jag vet att jag någonstans i början utlovade en gissa slutviktentävling. Det börjar nu dra ihop sig och tänkte att ni ska få lite förhandsinfo för att kunna gissa så kvalificerat som möjligt.

31 veckor in i detta program kan jag säga att jag har inte ökat i tvåsiffrigt tal ännu men jag har för första gången i mitt liv sett en 7:a som startnummer på min vikt. Mitt blodtryck har bara ökat markant, järnvärdet ligger kvar på samma nivå som där jag började. Mitt Sf-mått är numer ca 30, gissar att man som ogravid har ett mått på bara någon eller några cm (löpare gillar ju generellt sett statistik, så här kan man se den förväntade utvecklingskurvan).

Överlag har dess veckor präglats av en “high carb, high fat diet” (i folkmun även kallad för ät det du är sugen pÃ¥) med stora inslag av frukt, grönsaker och nötter. Minimalt med träning, men dock mycket promenad samt cykling när det är barmark. Jag skulle nästan vÃ¥ga pÃ¥stÃ¥ att rätt mÃ¥nga skulle lyckas med denna viktökning (kanske inte bukomfÃ¥ngsökning dock) pÃ¥ 31 veckor utan ett sÃ¥dant raffinerat program som jag gÃ¥r pÃ¥.  Men än Ã¥terstÃ¥r det ett par veckor, mycket kan hända! SÃ¥ börja fundera redan nu var Ã¥t detta kan sluta, kanske blir det du som vinner lite MittVal sport?

Som gravid kan man få en hel del löparrelaterade åkommor. Kramp i vaderna på dagtid, men inte minst på nattetid. Tur att man är löpare i grunden och genast kan råda bot på detta. Ökat vattenintag, mer magnesium, 100 fina tåhävningar innan sänggående samt massage. När andan faller på lyxar jag till det med att smörja in med Ice Power. Ibland kan jag nästan inbilla mig att jag sprungit. Men bara nästan.

Januari -09

Det här med att gå på vattengymnastik faller lite mellan stolarna. Passen är så gott som alltid fulla och om man bara har klippkort och inte årskort så verkar det svårt att kunna förboka pass. Det får väl helt enkelt bli hederlig vanlig simning. Känns lite märkligt att ha promenad som den största källan till motion just nu.

Cecilia skickade över lite bilder och bilden i inlägget på oss båda är tagen för drygt ett år sedan, alltså nästan exakt ett år sedan som min storträningsperiod började. Jag saknar att springa långt, kort, snabbt, planerande och oplanerat något enormt. Tänk att löparidentiteten sitter så djupt rotad.

Spelar ingen roll att det är 15 minus ute, om jag bara kunde så skulle jag dra på mig varenda löparplagg jag äger och bara njuta av varenda steg. Men som ni ser på den andra bilden så skulle jag frysa rätt mycket om magen med den glipan, det finns knappast någon jacka som går att knäppa över den. Sen är jag också lite osäker på vilken löparstil jag skulle tillämpa. Nä, simning och promenad får duga i dryga 9 veckor till.  

Om 11 veckor är det dags för årets stora fysiska utmaning. Hur laddar man bäst? Häromdagen var jag på en förlossningsföreläsning och barnmorskan där sa att man kan förbruka upp till 500 kalorier per timme och i snitt en liter vätska per timme när man föder barn. Så det gäller onekligen att fylla på förråden både innan, under och efter.

Hon sa också att personerna som håller på med uthållighetsidrotter och springer marathon och liknande ofta har lättare att sätta upp delmål under förlossningar och se små etappmål, vilket gör att det hela inte känns lika oöverskådeligt. Så jag har helt enkelt bestämt mig för att även om det i dagsläget känns lika främmande att föda barn som det gjorde att springa en mil eller ett halvmarathon för några år sedan så kommer det gå bra. Varje kilometer ska firas, vätska ska fyllas på så fort det erbjuds och jag ska vara så galet nöjd när jag tar mig över mållinjen. Nu gäller det bara att få till bästa möjliga träning för det för såväl kropp som hjärna. På lördag skaffar jag mig ett klippkort på Eriksdalsbadet och börjar simma/vattengympa. Böcker om det stora äventyret ligger redan i staplar bredvid min säng och väntas på att läsas ut. 11 veckorsprogrammet kan börja.