I dag har jag varit hos Rubin och hans kollegor på Access Rehab och undersökt vad det kan finnas för orsaker till mina problem med höger knä. En glad nyhet: Det är i princip inget fel på mitt knä,  men jag har svaga bäcken- och bålmuskler, vilket innebär att när jag springer långt (blir trött) svänger jag på rumpan och fel muskler får arbeta = känning av löparknä. Eftersom kvinnor generellt har bredare bäcken än män löper vi större risk för detta.  Är man dessutom lång och smal som jag, menade Rubin och hans kollega Mikael, händer det ännu lättare.

Så i mitt träningsprogram inför Berlin stuvas det nu om. Löpningen avvaktas det med, och istället tränas styrka, balans och smidighet. På måndag morgon ska jag springa 3 x 5 minuter med en minuts vila mellan varje liten löptur.  På eftermiddagen ska jag träffa Rubin på nytt och få nya råd utifrån hur det hela har utvecklat sig.

Ett annat råd jag fick var att lämna asfalten och ge mig ut i skogen och springa. Hoppa över rötter, balansera på berg och klafsa i lera! På så sätt får höfter, bäcken och bål en varierande och stärkande träning, och inte enbart den (monotona) träning som asfalten erbjuder. Så - Here I come, Into the wild!

Så mycket löpträning i snäv bemärkelse blir det alltså inte att följa här på ett tag - Malin går som sagt snart knappt ifatt någon äldre herre, och jag kommer mest att se till att bli stark som en oxe. Men ge oss lite tid, så blir det löpning igen. Lite lämpliga övningar för att stärka bäcken och bål hoppas jag att kunna skriva om längre fram i veckan.

Två dagar kvar tills planet lyfter på väg mot Portugal  och en träningsvecka där. Det finns bättre tillfällen att få besked om en liten bursit som sitter i höger knä och sätter stopp för löpning tills vidare

I dag blev knät undersökt på nytt. Jag trodde aldrig fullt på på diagnos löparknä. Har haft klockrena känningar av det tidigare, efter mina två första försök att springa en halvmara. Båda gångerna ökade jag på distansen för snabbt, fick ont, vilade och blev bra. Om jag inte sprang gjorde det inte ont ett dugg. Den här gången har jag haft något som påminner om tandvärk, fast i knät. Uppehåll från just löpning har inte hjälpt. Lite ont även när jag är stilla. Tiden har gått och det har inte blivit så mycket bättre, för jag har ju tränat på andra sätt - och därmed retat den inflammerade slemsäcken tillräckligt mycket för att hålla liv i den.

Så nu är det verkligen ruta noll som gäller. Smörja med Voltarén. Vad sägs om följande program den närmaste tiden? Träning som jag verkligen inte hade tänkt mig i en maratonsatsning :

- Drag/släpa benet bakåt med hälen i golvet. Glid sedan ut igen och sträck på knät.

- Ligg med raka knän. Spänn främre lårmuskler så att knävecken pressas mot underlaget.

- Stå på det sämre benet, lätt böjt knä. För det bättre benet rakt bakåt. 

Det blir alltsÃ¥ till att stuva om i träningsupplägget. DelmÃ¥l 1 är att göra en bra rehab. DelmÃ¥l 2 halvmilen. DelmÃ¥l 3 milen. Och sÃ¥ vidare mot var jag befann mig innan det här ofrivilliga löpuppehÃ¥llet blev till. Sedan är det bara resten kvar. Malin sa en bra sak tidigare i dag, när vi pratade i telefon: ” Tänk vad du laddade för att klara av att springa din första mil. SÃ¥ är det ju inte den här gÃ¥ngen. Det kommer att gÃ¥ lättare, för du vet ju redan vad du kan. Du hinner.”

…det är vad  kvällens träningspass har bestÃ¥tt av.

Övningen som Andréa tipsade om har jag alltid tyckt varit lite svår att hitta rätt i - men det gör jag nu. Och då känns den riktigt effektiv och  bra. Jag kör ett helt gäng andra också, på båda sidorna. Prehab.

Alltså:  Det går ju inte att jämföra med att komma ut i spåret. Men en knapp halvtimme r ö r e l s e är jäkligt skönt det med. När det nu är som det är. Jag ska inte missa mitt maraton med mindre än att jag vet att jag har gjort vad jag kan.

Jag gick till Vårdcentralen i dag. Axeln behöver sjukgymnastik för att få tillbaka sin rörlighet och knät ska stretchas för att vara just en knä och inte ett löparknä (helt rätt tolkning av dig, Andréa - har du tips på någon bra sida på nätet där övningarna för löparknä finns?). Ring mottagningens sjukgymnaster och få en tid, sa läkaren. Det gjorde jag - och fick en tid till den 30 mars! Det är precis sex veckor till dess. Ja, det var ju inte lönt att klaga på stackaren i telefon- men nog är det märkligt att behandling som inte heter medicin som du hämtar ut på Apoteket ska man vänta på i sex veckor!  På något sätt säger man ju att sjukgymnastik är liksom inte viktigare än att det kan vänta. Jag tackar för bedömningen, men behandlingen får jag nog leta efter på annat håll. Om sex veckor har min axel klappat ihop totalt om jag fortsätter så här.

Bygga bättre muskler kring knäna förstod jag också att jag behöver göra. Mitt Friskis har världens mest tillmötesgående personal. Klart vi ordnar med så att du kan träna dina knän på vårt gym en period fast du egentligen är en golvjympakund hos oss, säger man glatt när jag ringer och hör efter.

Löpardojorna får alltså gapa tomma ett tag. Planen för att kunna hoppa i dem så snart som möjligt ser ut så här:

1. Hitta ett bra stretchprogram för löparknä och köra på det.

2. Skaffa stora och fina knämuskler.

3. Leta reda på sjukgymnastik för axeln och genomföra den.

4. Träna för övrigt på de sätt som går.

5. Ta hjälp av Rubin när han kommer hem från Florida om 14 dagar.

På bilden ser ni min just nu bäste vän, foglossningsbältet. Ett ca 1 dm brett elastiskt band som läggs omlott på höfterna två varv och fästes med kardborreband. Så fort det åker på så känner man på en gång hur det dra ihop höfterna och foglossningen dämpas. Det gör riktigt ont när jag inte har det och jag märker skillnad så fort jag sätter på mig det. Det lite nyckfulla med foglossning är att det kan komma och gå, så helt plötsligt en dag känns det jättebra och så slarvar man lite med det ganska osnygga bältet, och vips så är smärtan där.

Nackdelen med bältet är som sagt att det inte är så snyggt att det hamnar på någon våraccessoarlista.  (Tänk er en omvänd korsett, dra i hop ett skärp 3-4 hål för myckert strax under midjan, smala höfter och bredare midja). Eftersom det drar i hop höfterna så hårt blir man också ganska så orörlig när det kommer till att böja sig ner eller fälla kroppen framåt (som en fällkniv).  Så därför gör jag varje dag mental note to self om attt sätta på mig skorna innan bältet är på.

Nu går det inte att ta miste på att det börjar närma sig, hips don´t lie.

…är jag snart uppe i. Lagom till att foten verkade hÃ¥lla för att springa med igen, slog en förkylning till. Jag snorade och hostade mig igenom alla bloggares berättelser om Stockholm Marathon, det var vad jag orkade.

Det närmaste jag har kommit i träningsväg är stunderna på balansplattan. I morgon är det äntligen dags att dra på sig löparkläderna, skorna, garminen och sedan SPRINGA! Efter några varvs funderingar för och emot en träningsperiod enligt maffetonmetoden ska jag snart bestämma mig för träningsupplägget de närmaste månaderna.

Men först morgondagens provrunda, alltså.

…är vad jag har ägnat mig Ã¥t i dag när det gäller sportsliga prestationer. FrÃ¥n hemmet i maklig skritt…

…till Ofelia. Tur och retur: 3 min, 20 sek.