Mörkare än så här blir det inte en midsommarnatt i Sörmlands skärgård. År efter år har vi varit just midsommarhelgen på Krampö, om än i lite olika konstellationer. De första åren passade man barn så att de inte skulle drunka en efter en i vattnet, sedan blev barnen större och ville absolut inte ut i pissnaturen, men hade lite väl roligt på egen hand i stan - och nu dyker de  plötsligt upp av fri vilja; i bil, i båt, och vill vara med ett tag

En gräsand hade lagt sina ägg alldeles nära stigen mellan huset och bÃ¥thuset - Catarina som i Ã¥r hyrde Lilla huset pÃ¥ Krampö under midsommarveckan tillverkade en skylt “Obs! akta ruvande mamma” och satte upp sÃ¥ att kommande veckas hyresgäster inte skulle skrämma henne, och när hon ändÃ¥ var i skyltfarten fick hon upp en skylt till, vid husets sydsida; ” Här bor en huggorm”.  FÃ¥ren som betar pÃ¥ ön fick ingen skylt. Fler djur sÃ¥g vi inte, men massor av ängsull, växten som ser ut som spunnet socker,  när vi vandrade runt ön mitt i natten.

 

 

 

Samtidigt som vi packade Rivalen full för tre dagar i skärgården, tog jag min sista tablett med antiinflammatorisk verkan. 28-dagarskuren var slut, och i dag har jag sprungit för första gången sedan den 30 maj. Då höll knäet i 10 minuter, efter 11 visste jag att det var kört. Sedan dess har jag styrketränat, men slutat att stretcha itb (hur motsägelsefullt det än låter, om man har drabbats av löparknä är det Behandlingen Som Gäller, men jag tyckte att det gjorde det hela värre), cyklat en del, varit ute och gått, spelat tennis, paddlat havskajak i skärgården - kort sagt försökt hålla igång utan att löpa, utan att ha ont.

Det kändes riktigt nervöst att dra på sig tightsen och knyta asicsens skosnören. Både benen och knäna har fått jobba rätt bra under seglingen. Mitt högra ben är mitt bästa ben, det jag helst landar på när jag ska hoppa i land på en klippa, det jag häver mig upp på båten med hjälp av. I prick 16 minuter sprang  jag, och nu har det gått tre timmar sedan jag avslutade min runda.  Helt ok i knäet under löpningen, helt ok i knäet nu. Alltid något, men långt kvar tills jag vågar tro på att det håller. Nu är det långsam och klok upptrappning som gäller under de kommande veckorna.

Den frågan har jag precis skickat iväg till Rubin som ska hjälpa mig i min maratonträning. Dessvärre har både vi och träningen fastnat på ett knä som har hängt upp sig. I korthet:

Under hösten 2009 springer jag regelbundet. Det går bra, känner mig verkligen på gång. Jag kompletterar löpträningen med hederlig golvjympa hos Friskis&Svettis och jag försöker gå regelbundet på core-pass. I början av december springer jag 24 kilometer på sörmlandsleden, mitt livs nästlängsta pass. De sista kilometrarna känner jag av smärta på utsidan av höger knä och går därför på slutet (då ingen smärta). Tar det lugnt med löpningen de närmaste veckorna och springer i slutet av månaden både milen och 15 kilometer utan problem. Men i januari kommer smärtan i knät tillbaka när jag springer. Det går bra i 30, 40 minuter, sedan är den där.  Jag får knät undersökt av läkare på vårdcentral, av sjukgymnast på vårdcentral, av kiropraktor, av naprapat, av läkare nr 2 som remitterar mig till en magnetkameraundersökning, av en kollega till Rubin och slutligen får jag en telefonkonsultation hos min husläkare (det blir läkare nr 3).

Magnetkameraundersökningen visade pÃ¥ ett friskt och fint knä, med detta lilla tillägg “Möjligen finns ett antytt mjukdelsödem djupt om tractus iliotibalis i höjd med laterala femurkondylen som vid lättare form av runners knee. I övrigt inga mjukdelsförändringar.”

Möjligen, antytt, lättare form av… ni hör själva att det är ju sÃ¥ bagatellartat att det nästan inte finns. ÄndÃ¥ har det inneburit en smärta som har kommit tidigare och tidigare när jag har försökt att springa. I dag kan jag även känna den utan att springa, till exempel om jag kör bil ett par timmar. Den enda sport jag överhuvudtaget har utövat i mitt liv förutom löpningen är ridning, och jag har sagt det förut: Skadorna var rejälare och begripligare när man red. Banjo Boy skenade iväg med en och man föll av. En bruten arm, en spräckt haka - sedan var man pÃ¥ hästryggen snabbt som attan igen. Bara gipset var torrt. Det gÃ¥r faktiskt mycket bättre att rida med en bruten arm än att springa med ett värkande knä, hur osynlig skadan än är.

Behandlingarna har varit massage, en kortare kur med Voltarén, en 14 dagars med ett annat antiinflammatoriskt preparat (efter magnetkameraundersökningen pÃ¥ grund av detta “möjligen”), daglig stretch av itb, vila frÃ¥n löpningen, och sÃ¥ för närvarande: en mÃ¥nad med ytterligare  antiinflammatorisk behandling. Jag har hunnit till dag 14 och ska nu gÃ¥ ner frÃ¥n 500 mg till 250 per dygn. Det skulle vara att ta i om jag pÃ¥stod att jag känner nÃ¥gon förbättring.

Jag har känt av löparknä två gånger tidigare, fast då i vänster knä. Båda gångerna var det under och efter en halvmara, och båda gångerna sprang jag utan att ha tränat tillräckligt (och visste om det, dumt). Sprang jag inte gjorde det inte ont, och efter ett kortare löpuppehåll gick det bra att springa igen. Den här gången värker det i knät även när jag inte springer och jag blir inte bättre.

Nu ska jag komma till det här med om stretch kan bli fel. Överallt läser jag att man måste stretcha itb för att bli bra från sitt löparknä och för att förebygga att man drabbas på nytt. Även jag har fått rådet att dagligen stretcha itb. Senan är kort och ska med hjälp av stretch bli lite längre. Det är bara det att jag tycker att samma stretch som ska hjälpa mig från att drabbas av löparknä verkar göra mig illa i mer eller mindre hela knät. Tar jag i för mycket, för hårt, Står jag i en felaktig ställning? Kan stretch bli fel?  

Jag använder den löpfria tiden till att bli starkare. I veckan ska det bli lite roligare inlägg med bilder på bra övningar för bålen som går att göra hemma eller var man nu är. Det är inte alls fel med en stark bål om man vill kunna springa långt.

Mitt högra knä måste vara av mig själv den mest klämda och undersökta kroppsdelen jag har. I dag har jag nästan känt mig vilsen för den ständiga följeslagaren hittar jag inte där länge. Hur jag än klämmer, trycker och känner.  Det onda är inte där.

På onsdag ska det provspringas, det är planen. Då är det exakt fyra månader kvar till Berlin. Från 2 km till 42 ska erövras på något sätt. Bäst  att lägga upp en plan. Bäst att lägga upp en smart plan. Men först provspringa, för här ropas inga hej förran man är över bäcken en massa gånger.

…och svÃ¥rt att se nÃ¥got positivt med att knät börjar värka efter endast 13 minuters löpning. Och det efter att jag har ätit antiinflammatoriska och vilat i 14 dagar. Men sÃ¥ slutade dagens försök. Nu sitter jag här och tjurar medan tvÃ¥ isklampar är fastspända runt knät.

Löparknä? Nej, säger magnetkameraundersökningen, och jag tror på det, för smärtan sitter inte riktigt så tydligt på utsidan av knät utan har en dragning mer framåt. Dessutom finns det känningar även under och över knäskålen. Sidoplankan med höger fot och arm i golvet kan även den få knät att kännas ansträngt.  Den som har en fundering får gärna dela med sig! Efter helgen är det dags för en uppföljande kontakt med läkaren som remitterade mig till magnetkameraundersökningen. Till dess? Ja, det är väl aldrig fel att bli starkare i mage och rygg, men nu börjar jag känna att tiden krymper för att få till stånd en vettig maratonträning. Ska jag förbereda mig på att springa långt, måste jag börja att få till det. Helst i går, känns det som. I morgon är det redan maj.

Det är långt till löpningen just nu, för både Malin och mig. Lilla June har varit sjuk, ja det är inte riktigt över än, och all omvårdnad om henne går före allt annat så klart. Det närmaste Malin är löpningen för tillfället, tänkte jag efter att ha pratat med henne i telefon, är något slags intervallupplägg. Men istället för att spurta 10 x 400 meter handlar det om att sova så mycket som möjligt en stund i taget. Intervallsömn? Gäller att vara snabb i starten, det vill säga att somna fort.

I går kväll svalde jag min åttonde Siduro Retard och nu gäller det att hålla i sig. Knät känns nämligen alltmer som ett knä ska göra, och det är så frestande att ge sig ut bara en liten runda - men jag har blivit tillsagd att hålla mig lugn under de två veckor som jag äter min medicin. Löpardojorna i hallen får gapa tomma ett tag till.

Till och med bålträningen har fallit bort under veckan som har gått, en vecka som har stavats jobb, jobb och jobb. Det är en underlig ordning i världen vi lever med - det finns massor av människor som inte får chansen att komma in på arbetsmarknaden samtidigt som vi är många som håller på att jobba ihjäl oss.

Mitt mÃ¥l med resten av vÃ¥ren är att Ã¥tererövra milen. Jag vet precis hur lycklig jag kommer att känna mig när jag Ã¥ter kan springa en mil utan att kroppen protesterar, känslan de sista tvÃ¥ kilometrarna hem längs med vattnet… Ynka 6,7 mil har jag sprungit i Ã¥r, det mÃ¥ste vara bottenrekord i en maratonsatsning Ganska sÃ¥ exakt fem mÃ¥nader Ã¥terstÃ¥r innan det är dags att springa i Berlin.

Tredje dagen med antiinflammatorisk behandling. Jag kom på mig själv med att fundera över hur man ska tänka kring stretching av itb när man har en inflammation och skickade därför iväg en fråga till Rubin: Is it a good or bad idea to stretch the itb when I have an inflammation right there? What´s your opinion?

Svaret från Rubin: It´s ok to stretch but whitout pain while stretching!

Mjuk och fin stretch, alltså. Vågar inte ropa hej än, men efter tredje pillret ömmar jag mindre.

Klockan 9:30 är jag hos läkaren. Strax efter är remissen för magnetkameraundersökning av knät ivägskickad till Sabbatsbergs sjukhus. Lite efter remissen kommer jag själv dit och fem  minuter senare ligger jag på undersökningsbritsen. 15 minuter tar själva undersökningen och jag får ligga prickstilla under tiden (undrar hur många gånger jag vill klia mig någonstans på kroppen, sånt som man inte märker när man får?) och med hörlurar för öronen eftersom kameran låter rejält. Tack och hej! Jag är ute ur sjukhuset och det har inte gått mer än en timme sedan jag klev in hos den remitterande läkaren. Ytterligare en halvtimme går, läkaren ringer och berättar att nu har han fått svar från kollegan som har tittat på bilderna av mitt knä. Imponerande snabbt, tycker jag!
Enligt undersökningen är mitt knä helt. Inget löparknä, ingen svullen bursa eller något annat fel. Allt ser ut som det ska i ett knä. Men det som bilderna också visar är en inflammation i själva det iliotibiala bandet, nere vid knät, och denna ger mig smärtor, både när jag springer och lite annars också. 14 dagars behandling med antiinflammatorisk medicin (Voltaren biter inte) och en någorlunda stillhet under tiden. Sedan bör jag vara fri från besvär, säger de som har undersökt mig.

Tablett nummer 1 är svald, 13 återstår. Jag håller tummarna (tack för dina, Mialena, vad jag vill komma och springa med er snart igen!) för att det snart ska vara möjligt att springa igen. Till dess är det i huvudsak träning av bålen som gäller!

Back on track, skrev Malin i går, och siktar just nu på att göra milen på nytt efter graviditet och förlossning. Det får bli mitt första mål också. Milträningsprogram för den som vill hitta ett sådant finns här.

Lika bra att gå till botten med det här. I morgon blir det en undersökning av knät med hjälp av MRT. När jag ligger mer än prickstilla  i tunneln ska jag drömma om alla långpass som förhoppningsvis ska springas snart igen

I dag var det meningen att jag skulle ut och löpträna. Rehab-träna, 5 x 5 minuter, och om allt känns helt ok, nästa gÃ¥ng (om tvÃ¥ dagar) springa 2 x 10 minuter istället, bygga pÃ¥ sÃ¥ där med sikte pÃ¥ att springa hela tiden  i 60 minuter och sÃ¥ vidare… mot ett maraton.

Knät värker inte efter några dagars vila - men känns heller inte som det vänstra (oskadade) efter löpning eller styrketräning. Så inför dagens löppass gick jag och tänkte: Vad är det värsta som kan hända om kan ger sig ut och springer med en skada som inte har hunnit läka elller drar igång med för snabb upptrappning? Skadan förvärras. Vad är det värsta som kan hända om man avvaktar ett par dagar extra för att känna sig på den säkra sidan? Ingenting. Då så. Jag strök dagens löppass och tillbringade förmiddagen på badhuset istället. Är inte vattenlöpning bland det bästa man kan göra när man innerst inne vet att man framåt kvällen kan ångra att man så gärna ville ge sig ut och springa att man gjorde det mot bättre vetande, innerst inne?

Jag har faktiskt aldrig hört nÃ¥gon säga (eller läst i nÃ¥gons träningsblogg) att “vad dumt det var att jag avstod ett träningspass den där söndagen för nÃ¥gra mÃ¥nader sedan när jag var pÃ¥ gÃ¥ng igen, det är nog därför jag är skadad i dag/inte sprang milen under 50 minuter/inte orkade alla milen pÃ¥ lÃ¥ngpasset”. Det motsatta, däremot, kommer upp titt som tätt (hos mig ocksÃ¥): “Jo, jag hade ju varit skadad, men jag ville sÃ¥ gärna springa i dag/kanske lite dumt att jag följde med pÃ¥ en lÃ¥ngpass när jag precis har varit skadad, men nu blev det sÃ¥ att jag sprang alla 35 km fast det redan vid 20 började kännas i min hälsena-höft-vad igen/jag springer tre, fyra pass i veckan nu, det gör inte jätteont, men visst känner jag att det inte är riktigt bra i min hälsena-höft-vad”. Och sÃ¥ vidare. VÃ¥ga vänta, säger jag bara. Allra mest till mig själv. 

Vattenlöpning med hjälp av en wetwest är aldrig fel i en rehab, i alla fall inte när det är ett knä eller en höft som har varit problemet. Wetwesten syns inte på bilden, men den sittter runt kroppen precis där man har en bikiniöverdel. Den hjälper dig att flyta så att du kan springa i vattnet. Skelett, senor och ligament belastas minimalt, vilket är viktigt under en återuppbyggnadsperiod för att inte anstränga eller belasta på ett sätt så att skadan kommer tillbaka.

Dagens pass:
Uppvärming 10 min
Intervaller 10 x 50 minuter med 10 sek vila mellan
Vila 2 minuter
Intervaller 5 x 2:30 med 30 sek vila mellan

På det här sättet fick jag ihop cirka 35 minuters löpning, det vill säga lika mycket som jag skulle ha löptränat på land. Jag har precis skickat en fråga till Rubin om vad han tror om vattenlöpning hela kommande vecka, varvat med styrka och stretch för att därefter kolla formen under ett ordinärt löppass, det vill säga i tights och löpardojor.

 
Intervallerna ger i särklass mest, tycker jag. Ibland när jag har vattenlöpt har jag malt på i 30-40 minuter i betydligt lugnare tempo, men det ger inte samma känsla av att ha tränat. Lite stöd för min känsla hittade jag  i en artikel  om vattenlöpning på marathon.se. Där finns även en bild på en annan sorts wetwest än den som finns att låna gratis på mitt badhus.

3 x 5 minuter. Det var vad jag skulle springa i går. Om man vill vara säker på att man ska vilja hoppa i tightsen och löpardojorna även dagen därpå kan jag rekommendera upplägget. Tiden gick alldeles för fort, och jag som egentligen tycker att gott och väl första kvarten mest är en knölig startsträcka för kroppen innan det flyter på, sneglade på klockan hela tiden och tänkte nej, det har redan gått så mycket tid! Fem minuter, vad är det när man vill dra iväg. Knät höll fint, men det kändes samtidigt att här ska det skyndas långsamt med upptrappningen.

Nu var det ju inte mycket jag sprang, men ändÃ¥ blev jag lite förvÃ¥nad över att jag kände mig sÃ¥ lätt i bÃ¥de steg och andning. Under februari sprang jag ynka 6,4 km och under hela mars har jag inte kommit upp i mer än 9,5 km… Men sammanlagd träningstid för perioden är mer än 42 timmar. Det känns som jag gör vad jag kan i alla fall, även om det inte var sÃ¥ här jag hade tänkt mig min maratonträning första kvartalet i Ã¥r. Men för att vara skadad tror jag att det är tillräckligt bra.