Två dagar kvar tills planet lyfter på väg mot Portugal  och en träningsvecka där. Det finns bättre tillfällen att få besked om en liten bursit som sitter i höger knä och sätter stopp för löpning tills vidare

I dag blev knät undersökt på nytt. Jag trodde aldrig fullt på på diagnos löparknä. Har haft klockrena känningar av det tidigare, efter mina två första försök att springa en halvmara. Båda gångerna ökade jag på distansen för snabbt, fick ont, vilade och blev bra. Om jag inte sprang gjorde det inte ont ett dugg. Den här gången har jag haft något som påminner om tandvärk, fast i knät. Uppehåll från just löpning har inte hjälpt. Lite ont även när jag är stilla. Tiden har gått och det har inte blivit så mycket bättre, för jag har ju tränat på andra sätt - och därmed retat den inflammerade slemsäcken tillräckligt mycket för att hålla liv i den.

Så nu är det verkligen ruta noll som gäller. Smörja med Voltarén. Vad sägs om följande program den närmaste tiden? Träning som jag verkligen inte hade tänkt mig i en maratonsatsning :

- Drag/släpa benet bakåt med hälen i golvet. Glid sedan ut igen och sträck på knät.

- Ligg med raka knän. Spänn främre lårmuskler så att knävecken pressas mot underlaget.

- Stå på det sämre benet, lätt böjt knä. För det bättre benet rakt bakåt. 

Det blir alltsÃ¥ till att stuva om i träningsupplägget. DelmÃ¥l 1 är att göra en bra rehab. DelmÃ¥l 2 halvmilen. DelmÃ¥l 3 milen. Och sÃ¥ vidare mot var jag befann mig innan det här ofrivilliga löpuppehÃ¥llet blev till. Sedan är det bara resten kvar. Malin sa en bra sak tidigare i dag, när vi pratade i telefon: ” Tänk vad du laddade för att klara av att springa din första mil. SÃ¥ är det ju inte den här gÃ¥ngen. Det kommer att gÃ¥ lättare, för du vet ju redan vad du kan. Du hinner.”

Jag gick till Vårdcentralen i dag. Axeln behöver sjukgymnastik för att få tillbaka sin rörlighet och knät ska stretchas för att vara just en knä och inte ett löparknä (helt rätt tolkning av dig, Andréa - har du tips på någon bra sida på nätet där övningarna för löparknä finns?). Ring mottagningens sjukgymnaster och få en tid, sa läkaren. Det gjorde jag - och fick en tid till den 30 mars! Det är precis sex veckor till dess. Ja, det var ju inte lönt att klaga på stackaren i telefon- men nog är det märkligt att behandling som inte heter medicin som du hämtar ut på Apoteket ska man vänta på i sex veckor!  På något sätt säger man ju att sjukgymnastik är liksom inte viktigare än att det kan vänta. Jag tackar för bedömningen, men behandlingen får jag nog leta efter på annat håll. Om sex veckor har min axel klappat ihop totalt om jag fortsätter så här.

Bygga bättre muskler kring knäna förstod jag också att jag behöver göra. Mitt Friskis har världens mest tillmötesgående personal. Klart vi ordnar med så att du kan träna dina knän på vårt gym en period fast du egentligen är en golvjympakund hos oss, säger man glatt när jag ringer och hör efter.

Löpardojorna får alltså gapa tomma ett tag. Planen för att kunna hoppa i dem så snart som möjligt ser ut så här:

1. Hitta ett bra stretchprogram för löparknä och köra på det.

2. Skaffa stora och fina knämuskler.

3. Leta reda på sjukgymnastik för axeln och genomföra den.

4. Träna för övrigt på de sätt som går.

5. Ta hjälp av Rubin när han kommer hem från Florida om 14 dagar.

Det faller små, lätta snöflingor genom luften när jag ger mig ut på min första löptur på tre veckor. Nästan mörkt. Snövallarna ligger höga och jag är mest ensam på min vanliga väg in mot hamnen. En och annan hundägare möter jag. Det går lätt att springa.

Efter 20 minuter känner jag något, svagt men oroväckande, i det dåliga knät. Precis 54 sekunder senare är det solklart: Det gör ont i knät. Det sitter tydligt på utsidan. Som efter 11 km när jag idiotsprang Göteborgsvarvet 2008.

Löpuppehåll ytterligare ett tag :(

I dagens SvD kan du läsa ett reportage om Bloggjoggare, skrivet av Petra Månström som som bloggar om sin maratonträning i samma tidning.

Ibland undrar jag om den tid som min fysiska träning får ta i anspråk riskerar att naggas i kanten av den tid som jag ibland ägnar åt att läsa om träning; hur man tränar, vad man tränar och andras träning. När den läsningen är som bäst ger den inspiration, tips och beslutsamhet och då är det enbart positivt. Flera personer har jag också träffat i andra sammanhang än på deras bloggar och det har alltid inneburit trevliga, givande möten. Men slötiden, när jag bara hamnar vid min dator, den klarar jag mig egentligen bäst utan.

Träningstid får just nu inte stavas löpning. Den lilla inflammerade slemsäcken i knät ska först ge med sig, men skidåkning har kiropraktorn godkänt. Konsten att vara en löpare utan att skada sig - hur klarar man den? Styrketräning behöver jag plussa på med. Hur har ni andra klarat era allt längre distanser utan att det har orsakat skador i era kroppar?

I morgon skulle jag springa ett långpass i terräng med Helena.  Dryga 23 km, ut ur staden, in i skogen, först på väg och sedan stig och sedan inte ens det.

För ett par timmar sedan bestämde jag mig för att låta bli. De senaste passen har det gjort ont i höger knä, och då har jag ändå  inte sprungit längre än milen. Var ute och gick en timme i dag och sprang/gick de sista kilometrarna som ett test. Nä. Ett långpass får vänta just nu , annars finns risken att väntan växer till en period som blir så lång att jag inte har råd med den.

Att bestämma mig för att springa ett maraton är det största löparbeslut jag har tagit. Jag har förstÃ¥tt att det är mer än dubbelt sÃ¥ lÃ¥ngt att springa ett maraton som ett halvmaraton. PÃ¥ nÃ¥got sätt kan väldigt mÃ¥nga ta sig i mÃ¥l pÃ¥ halvan, även om träningen har haltat och även om det kanske inte blir så kul efter km nr 16 om man har fuskat alltför mycket med träningen. Ett maraton kräver sin förberedelse. Även vältränade människor med fina förutsättningar för lÃ¥ngdistans tycker att det är en stor ansträngning. “Det är efter 30 km som loppet börjar”, har jag hört mÃ¥nga säga. För tillfället är jag rätt lÃ¥ngt ifrÃ¥n att springa de 30 första.

Just därför får skorna gapa tomma i morgon och lite tag till. Jag ska ta hand om mitt knä på ett tidigt stadium. Jag har inte råd att riskera skador som stjäl dagar från min träning,  utan jag behöver varenda jäkla dag för att få hela den här kroppen i mål i ett skapligt skick den 26 september.  Jag kan inte träna inför ett maraton enbart genom att springa, utan måste träna min kropp på andra sätt för att komma i mål med samma målsättning som på Stockholm Halvmarathon förra året: trött, sliten -  ja visst, skador - nej tack. Ett ont knä i januari ska jag därför snarare tacka än sura över. Hallå, säger kroppen till mig, du glömmer ju den där träningen som inte heter löpning. Du glömmer stärka knän och bål. Du glömmer ryggen, du glömmer styrka. När gick du på ett corepass sist? Den 30 september, det vill säga för tre och en halv månad sedan. Vissa månader förra året består träningen till 100 % av löppass.  Ingenting annat. Hur tänkte du? Kanske dags att ha ett tydligare fokus med vad du gör? 

 När jag ska skriva någonting som låt säga får ta fem arbetsdagar, så skulle jag ju aldrig få för mig att enbart skriva i fem dagar. Jag ringer, jag intervjuar, jag läser, jag tänker, jag plöjer utredningar och en del av tiden skriver jag. Inte sällan tar förarbetet längre tid än själva skrivandet. Att det där är en förutsättning för att texten ska få ett innehåll.

Jag ska ta med mig det arbetssättet i min maratonträning. I veckan kommer det alltså att bli en hel del research för att maratonträna på ett klokare sätt.

…är jag snart uppe i. Lagom till att foten verkade hÃ¥lla för att springa med igen, slog en förkylning till. Jag snorade och hostade mig igenom alla bloggares berättelser om Stockholm Marathon, det var vad jag orkade.

Det närmaste jag har kommit i träningsväg är stunderna på balansplattan. I morgon är det äntligen dags att dra på sig löparkläderna, skorna, garminen och sedan SPRINGA! Efter några varvs funderingar för och emot en träningsperiod enligt maffetonmetoden ska jag snart bestämma mig för träningsupplägget de närmaste månaderna.

Men först morgondagens provrunda, alltså.

Detta måste ju vara formeln för all dissimulering som är kopplad till ev. skador och smärttillstånd vid löpning.

läste jag här. Det skrivs inför Stockholm Marathon! Själv tar jag fortfarande inte så många löpsteg, men har i alla fall kommit upp på balansplattan igen. Dessutom har jag varit ett par dagar i skärgården, och seglat 24 distans i kryssvind. Hela Rivalen blir som en enda stor balansplatta.

Det gungar fortfarande, fastän huset står alldeles still.

Den fortsätter att göra ont. Precis vid pekfingret, där är det ömt, och sedan sprider sig smärtan, ner i hälen, uppåt, och inte blir det bättre.

Men eftersom jag är svag så får jag väl välkomna tillfället att träna styrka istället för konditon. När som helst börjar jag.

Tills vidare man kan ju läsa om löpning. Om Stockholm Marathon, till exempel. Ska du inte heller springa? Eller ska du springa för första gången? Kolla här I.

Nu finns Jogg.se på SvD´s nätupplaga. Kolla här II.

Tips på styrketräning om man inte vill vara på ett gym - ja tack!!!

Det gör för ont i foten. Jag vill inte vara halt längre än nödvändigt. Jag springer inte något Göteborgsvarv i år. Så. Nu är såren färdigslickade.

Istället ska jag stå vid målgången och heja på alla er som springer, mingla runt vid jogg.se´s samlingsplats, träffa lite släkt och redan i morgon kväll åka högst upp i hotellet som vi bor på och läppja på en drink medan jag ser ut över staden.

Från och med söndag får balansplattan bli min bästa vän igen.  Medan jag står och vickar på den ska jag fundera ut hur rehab blir prehab och hur sommarens träning ska läggas upp. Malin har ju nu sprungit milen under 50 minuter - jag siktar på att komma under 57.30 inom kort. I augusti ska vi springa både Tjejmilen och Stockholm Halvmarathon. Sommarträningen kommer att ha fokus på dessa bägge lopp.

Lycka till på lördag, alla!