2008, första året vi sprang Tjejmilen, gjorde vi det båda två. I fjol hejade Malin på mig, så det blir ju snygg symmetri av det hela att jag står bredvid och hejar i år. Jag ställer mig i backen upp förbi Radiohuset, alltså på Oxenstiernsgatan, och tänker få syn på fler än Malin: Löpning & Livet-Andréa, Mialena, Coyntha, Jossan och min arbetskamrat Linda som precis har börjat med löpning tillsammans med sin dotter Saga. De har snabbt jobbat sig fram mot milen! Någon mer som jag ska hålla utkik efter?

Förutom Linda är ju alla som jag har räknat upp erfarna löpare som har ställt upp i många lopp, men här Linda (och till dig som kanske också ska springa ett millopp för första gången) kommer Malins och mina tips. Lycka till på söndag!!!

 1. Gå till din startfålla i god tid. Det blir snabbt fullt i startfållorna och det sista man vill är att starta en mil med att vara stressad för att man kom för sent eller för att man inte fick plats i den startgrupp man hade tänkt sig.
2. Ställ dig i rätt startfålla. Tror du att du gör milen på en timme - ställ dig i den startfållan. Då är det troligare att du går ut i rätt tempo och du skapar inte irritation för de löpare som är mycket snabbare än du.
3. Unna dig att dricka vid några av vätskekontrollerna. Du tappar inte mycket tid, och skulle det vara varmt och soligt på söndag kan du behöva lite vätska.
4. Få en energi av alla de som hejar på längs med banan. Tänk att de står där just för din skull! Sug i dig av hejaropen och inse att du är precis så bra som publiken säger! Inte minst på upploppet kan du få extra kraft av alla som tjoar och applåderar.
5. Skaffa en löparkompis under loppet. Försök hitta någon som springer lika fort som du och häng på. När det känns lite tyngre har du draghjälp av denna personen. Säkert är det någon som tar rygg på dig på samma sätt. Du tar hjälp av någon och någon tar hjälp av dig.
6. Känns det tungt mot slutet? Ge inte upp, utan tänk “jag är ju i mål om så och så många minuter - klart jag klarar av att känna mig slut den lilla stunden som det faktiskt rör sig om”.

Lycka till på söndag! Kom till MittVal´s bod efter loppet, så ses vi där!

Inför vår första gemensamma Tjejmil

Alldeles snart är det Tjejmilen och det känns lite jobbigt i år. Jag har inte alls hunnit springa så mycket som jag borde för att milen ska kännas bekväm. Jag har visserligen den sista tiden hittat fler fina rundor i närområdet och jag kan springa hyfsat länge utan att behöva vila eller gå.

I år finns det noll självsäkerhet inför denna mil. Men jag väljer att tänka att det stärker. Tänk alla gånger man stått på startlinjen och känt sig så enormt självsäker samtidigt som man skrävlar runt om att man inte alls tror att det kommer gå bra. Sen när milen är gjort så har det gått alldeles galant och kanske med ett nytt pers. Det är då man inte tänker på dem som står där för första gången, som knappt sprungit en tävlingsmil, som kanske fått en utmaning, som varit skadade en hel säsong, kanske sprungit lite för lite innan loppet. Det är de som som verkligen gör en prestation som erövrar något nytt. I år tillhör jag dem. Jag hoppas det gör mig lite mer ödmjuk i min framtida löpning.

Häromdagen sprangs det en backig 6 km-slinga i makliga 6:06 tempo. Denna skall springas idag igen och förhoppningsvis kan tempot dras upp lite grann.

I går var det Oxelöloppet, ett litet lopp om 5 eller 10 km. Det är samma runda som Snabba Jenny och jag brukade springa på våra onsdagsluncher. Mialena som alltid är med på Friskis&Svettis måndagsjogg satte nytt PB i går - grattis! 

Jag blir avundsjuk på alla som springer! Jag vill också!

Alla känslor är ok, men avundsjukan är ingen kul känsla. Som tur är sitter den inte så djupt i mig, och använder man den rätt finns det drivkraft i den: gör vad du kan då, för att vara i fin form när du kan springa igen! Cykla, simma, styrketräna. Det finns massor av människor som inte har möjlighet till något av det heller.

Meridan fungerar utmärkt. Det handlar mer om tur än cykelkunskap och skicklighet från min sida. Jag har inte mycket till Råd och rön-grävande journalistik i mig för att försäkra mig om bästa inköp vare sig det gäller prylar eller telefonabonnemang. För det mesta blir det bra ändå, och jag får tid över till annat.

Utan pakethållare krävs en ryggsäck att packa ner jobbkläder i. Det finns många tillfällen då jag är glad för att det minst sagt är en ledig klädsel som gäller på min arbetsplats; hur viker man en kostym så att den ser slät och fin ut när man packar upp den ur en rygga?

I går var första arbetsdagen efter semestern och jag rullade iväg hemifrån kvart över sex. Att cykla så tidigt passar mig mycket bättre än att springa vid samma tidpunkt. Cyklingen klarar jag energimässigt på ett glas O´boy, men ska jag springa behöver jag äta riktigt, smälta maten, gå på toaletten (och ändå riskera ett stopp på vägen…).  När jag kommer fram äter jag frukost (nerpackad i ryggan den med) framför datorn och duschar efteråt - skönt att få svettas klart först.

Man ångrar faktiskt aldrig en sådan här start på dagen!

Efter att ha cyklat en tredjedel av vägen hem blev jag omcyklad av en riktg racer, och först då upptäckte jag att jag hade glömt att sätta på mig cykelhjälmen. För ett år sedan körde jag förbi en cykelolycka och lovade mig själv att alltid använda hjälm. Det gjorde jag inte. För några månader sedan blev en kompis lillebror påkörd av en bil som korsade cykelbanan. Han hade inte överlevt utan hjälm, och två små barn hade haft en pappa mindre. Då lovade jag mig själv igen och struntar numera aldrig i att sätta på mig hjälmen - men glömma den kan jag tydligen fortfarande göra.

Löpuppehållet fortsätter. Tjejmilen närmar sig och jag satsar på att göra bra ifrån mig bland publiken.

Det gjorde de också, och 1985 kom boken ut. De har fortsatt att segla, i trettio år har de gång på gång seglat runt jorden. I dagens DN finns en längre intervju med dem, nyss hemkomna från sin förmodade sista expedition bland isbergen. Rolf Bjelke har hunnit bli 74 år, Deborah Shapiro 59. I boken som jag nämner finns bilder på dem då hon bör vara strax över de 30, han i 45-årsåldern. De är sig lika, men ändå inte. Trettio år av äventyr på haven har de framför sig - men de kunde de nog inte riktigt överblicka då.

Jag vet, det här inlägget, artikeln i DN och litteraturen jag refererar till handlar inte manifest om löpning. En och annan finner nog sambandet ändå.

För den som inte vet är Hävringe den allra yttersta ön med hus på utanför Oxelösund. Lite längre ut finns några skär där det finns gott om säl, sedan är det vatten, vatten, vatten och sedan är det väl Estland som är nästa stopp.

I förrgår blåste det rätt bra när P och jag gav oss ut med Rivalen. Vi hade tänkt oss en tur ett par dagar norrut, men så sa P “ska man komma till Hävringe i sommar är det i dag”. Fina vindar dit, och i morgon ska det blåsa sydligt”.

Klart vi satte kurs mot Hävringe. Tunga moln på himlen, men inte en droppe regn på oss. Med vinden snett bakifrån gjorde vi stadigt sju knop, och snart blev det glesare och glesare med öar runt omkring oss. I en låg, smal båt som är gjord för segling inomskärs kommer havet nära. Båken på Hävringe syntes långt fram, kom allt närmare. Dyningarna blev större, men molnen ovanför oss mindre. Lagom tills vi i skydd av ön och de mindre skären bredvid tog ner seglen och satte igång motorn sprack det upp och solen kom fram.

Det var tomt i gästhamnen (=2-3 platser, inte stor!) och vi fick precis plats med vår drygt elva meter långa båt längs med en del av bryggan. Hävringes  var under flera hundra år bemannad med lots ända fram till 1979 då lotsen flyttades in till Oxelösund. Vid båken som stod klar 1751 finns det gamla lotshuset som ska gå att hyra (via tillsyningsmannen för Hävringe?), lite nedanför ligger ett tiotal småstugor som jag tror ägs av privatpersoner. Fåglar, björnbär, klippor och Gustaf Dalén som man kan se, långt ute i havet. Jag har en kompis som samlar på fyrar. Han säger att han ska ha besökt alla innan han dör. Sämre saker kan man samla på.

Vi sov över i augustimörkret, och nästa morgon vaknade vi tidigt. Kvart i sju var seglen uppe och vi var ensamma på havet. Några timmar senare satt vi båten inomskärs och åt full english breakfast. Morgondoppade och allt. Sådant jag gör medan jag inte springer. Men tänk om vi kunde springa till Hävringe - vilken utflykt!

Styrketräningen och simningen går bra. Jag hade ju tre mål som jag ville uppnå under 2010: springa Berlin (skjutet på framtiden) något annat som också handlade om löpning som jag har glömt, spelar ingen roll, och så det sista: kunna dra igång min båtmoter. Yes, yes, yes - nu klarar jag det Plötsligt blir det lite roligare att vara på gymmet.